10
Mar

Pausa

I morse vaknade jag och kände mig helt sjukt trött. Helt tom på energi och ingen lust till någonting. Trots nio timmars sömn och en heldag med coaching (som just nu är det roligaste jag vet) framför mig ville jag bara dra täcket över huvudet och aldrig mer kliva upp.

Igår somnade jag med ett tryck över bröstet.
”Det känns som ångest, men jag tror inte jag har ångest?! Eller?” sa jag till Christoffer under kvällen när trycket kom krypande.
Sen insåg jag att jag har jobbat/tränat/haft möten i princip tolv timmar per dag de senaste tre veckorna, även på helgerna. Minnet av hur jag bara några dagar tidigare känt att ”nu orkar jag inte mer”, och sen jobbat lika hårt dagen därpå. Och dagen därpå.
Kanske inte så konstigt att kroppen säger ifrån.

Jag tror att vi har all visdom vi behöver, och mer därtill, inom oss. Och när vi inte lyssnar på viskningarna börjar kroppen att ropa. Skrika STOPP det här går bara inte!

Som en stor hand mot bröstet. Som håller, trycker, emot.
Framåt är det stopp unga dam, dags att ta ett kliv tillbaka.

Jag trotsade viljan att för evigt ligga kvar under mitt fluffiga älskade duntäcke och klev upp ändå.
Öppnar mailen, en klient ber om att få boka om på grund av att hennes dator lagt av och vi skulle höras via Skype.
Öppnar Facebook, en annan klient ber att få boka om på grund av att hon behövt boka läkartid lite akut och den enda tiden som fanns var just den tid då vi skulle ha coaching.

Dagens fem klienter har plötsligt blivit tre.

Jag andas ut. Tänker att the universe has got my back. (Tack tack tack)
Och att det helt klart är dags att dra ner på tempot.
Jag klarar att jobba tolv timmar per dag, men jag orkar inte i längden. Varken kropp eller själ pallar trycket. (Ler lite åt ironin i att kroppen skapar tryck över bröstet när det är just det stora trycket som är problemet)

Ägnar dagens pauser åt att ta just pauser. Lyssnar på guidade mindfulnessövningar i appen Pausa (ladda hem den nu. Gör det bara.) och andas andas andas.

Påminns om livets och människors skörhet av mina vackra, kloka klienter. Är kär i dem allihop.

Skriver upp att minst en dags total ledighet  i veckan är heligt (minst en helt obokad dag. Där det inte står NÅGONTING i kalendern!). Annars orkar inte den här kroppen fortsätta förändra världen. Och det vore ju faktiskt jävligt synd.

  1. Glad att du börjar skriva ner allt bra du har att säga! Och glad att du lyssnar på kroppen. Vi kan ju jobba 12 timmar om dagen, som du säger. Men varför skulle vi? När alternativet (lagom) är så mycket roligare, vänligare och – faktiskt – effektivare.
    Låt oss påminna varandra om det igen och igen.
    Kram!

  2. Bra inlägg! Jag jobbar också ofta 12 timmar per dag, men har blivit extremt bra på att faktiskt inte jobba på helgerna. Det gör rätt stor skillnad i energinivå på måndagen. Dock har jag fortfarande extremt svårt att ha en hel dag utan något inbokat. Om jag inte har något går jag ner på någon slags lägstaenerginivå, som tar extremt lång tid att återhämta sig ifrån för att bli produktiv igen.
    Att universum ordnar till belastningen när man ber om det tycker jag stämmer i de allra flesta fall. Det är det som är så fint! :) Men fasen, ingen ska behöva somna med ett tryck över bröstet och vara orolig för hur nästa dag ska gå ihop. Det måste vi alla jobba aktivt för att hålla oss ifrån.