19
Mar

Så överlever du ditt första standupgig, Anna-style:

1. Anmäl dig till en standup-kurs utan att tänka efter

2. Ha fetångest och tokgrina två timmar innan giget

3. Gör det ändå

I söndags gjorde jag mitt allra första (och eventuellt sista) standupgig.

Att ställa sig på scen och försöka få människor att skratta är något de allra flesta hävdar att de aldrig skulle våga sig på. Knappast jag heller – trodde jag.

Sedan ett halvår tillbaka lever jag ihop med en standupfrälst man, som gått från total nybörjare till att ha genomfört drygt 100 gig och startat fyra återkommande standupklubbar på ett år. Jag är sååå imponerad och stolt över honom, och som om inte det vore nog har han och hans komikerkollega Marcus nu även börjat arrangera kurser i standup (standupskolan.se) och i helgen fick jag förmånen att gå deras premiärkurs!

När Christoffer för några månader sedan berättade att han tänkt börja hålla kurser utropade jag glatt ”hurraaaa!” (som jag visserligen gör i stort sett oavsett vad han berättar) och la även till ”den kursen vill jag gå!”. Där och då tänkte jag mest på att det vore toppen att kunna få människor att skratta när jag föreläser, och kanske även att kunna skriva roligare texter. Det där med att det även skulle ingå i kursen att faktiskt göra ett standupgig la jag inte så stor vikt vid, jag tänkte att jag vill ju utmana mig själv och göra saker jag egentligen inte vågar, så det blir ju bara kul!

Sagt och gjort, jag anmälde mig som deltagare. Tre veckor innan kurshelgen började jag noja rejält och fundera på vad fan jag gett mig in på. Jag, på en standupscen?! Fick fetångest bara av tanken, så jag försökte helt enkelt att inte tänka på det. Alls. Förnekelse is my best friend and so on.

Så plötsligt blev det kurshelg, och oj så kul det var! Ja, förutom tanken på att vara rolig på scen då. Att leka improvisationslekar, brainstorma, lära sig hur man skriver skämt, skriva skämt, ge och få feedback på det man skrivit och skratta skratta skratta, det var hur skoj som helst. Men ju längre helgen led mot söndag kväll, då vi skulle utexamineras genom att prova våra skämt på en riktig publik på en riktig pub, desto mer ångest fick jag.

Två timmar innan showtime storgrät jag i Christoffers famn. Hela bröstet var fyllt av cement och en massiv rädsla. En rädsla för att vara dålig.

Jag hade ju inte hunnit förbereda mig ordentligt. Hade inte hunnit tänka tio-tjugo-hundra varv på mina skämt, inte hunnit finslipa, inte hunnit öva.

”Varför ska jag ens göra det om jag ändå inte kommer att vara bra?!” gråt-arg-nästan-skrek jag till Christoffer.

För vad är jag värd om jag är dålig? Vem är jag om jag inte är duktig?

MVG-barnet som kunde läsa när hon var fyra. Entreprenören, doern, den ambitiösa tjejen som korrläser varje text minst fem gånger för ett stavfel skulle innebära att jag gjort fel.

Och vem skulle älska mig om jag gör fel?

Tårarna fortsatte rinna, Christoffer fortsatte hålla om mig, fortsatte säga att det är okej, allt är okej, jag älskar dig, jag älskar dig.

Och långsamt, långsamt rann ångesten ut med gråten.

Jag snöt mig, vi packade ihop och begav oss till klubben och plötsligt fanns lättheten där igen – jag gör ju det här för att det är en utmaning, för att det är fantastiskt kul att utvecklas och för att visa för mig själv att det faktiskt är okej att vara nybörjare. Okej att vara ”dålig”.

Och sen gick det jättebra.

Det händer något magiskt med mig när jag kliver upp på en scen och har något jag verkligen vill säga, något jag vill ge. Jag, den superblyga tjejen från Säffle, mår väldigt bra just där, med allas uppmärksamhet riktad mot mig. Som sagt, om jag har något att säga.

Och att få ett helt rum att skratta, det kändes som att stå i en varm flod av glädje och gemenskap. Det var väldigt, väldigt roligt, och stoltheten jag kände när jag klev ner från scenen var värd allt nervositet, all ångest och alla tårar. Tusen gånger om.

Stoltheten sitter kvar och känslan av glädje likaså, men nu gnager osäkerheten i mig över att lägga upp klippet till allmän beskådan. Tänk om någon ifrågasätter mig (och mina snabbt ihopskrivna skämt), tänk om någon tycker att jag är dålig.

Ambitionsnivån så oerhört hög, alltid, hela tiden.

Måste. Vara. Perfekt.

Så just därför lägger jag upp klippet här.

För att jag inte tänker låta mina rädslor bestämma över vem jag är och vad jag kan göra.

  1. Helt fantastiskt, önskar jag var lika modig som du söstra mi <3