29
Nov

dreamcatcher

Det bor en längtan i mitt bröst.
Hon har bott i hjärtat länge nu. Började som ett frö. Har växt sig stor. För stor för lilla hjärtat, bankar och slåss därinne. Ropar.
Vill ut i världen.

Hon viskar till mig när jag lyssnar.
I tystnaden. I mellanrummen.
Ropar när jag vägrar höra.
Hon visar sig som idéer, som bilderna innan jag somnar, som ett pirr i mellangärdet, som ett bultande hjärta.

Längtan ropar att hon vill bo på en strand. Hon vill höra vågorna och vara lycklig under solen.
Hon vill skapa allt det som finns i hjärtat, ge det liv och form och tid och rum.
Hon vill leva mjukt, utan ständig jäkt och strävan.

Längtan i mitt hjärta längtar efter ett annat liv.
Inte för att det jag har nu är dåligt. Det är bara inte mitt liv. Det är bara inte för mig.

Längtan viskar; det är dags nu.
Och jag lyssnar.

Ser rädslorna fara förbi som varningsskyltar längs en väg fylld av faror.
De vill ställa sig i vägen, hindra mig, mota mig tillbaka.
”Tänk om du ångrar dig”
”Vem är du att bara göra som du vill? Tänk om alla bara sa upp sig och drog till Thailand, det skulle ju inte gå!”
”Oansvarigt!”
”Tänk om du längtar hem”
”Tänk om dina idéer är dåliga och ingen vill ha det du gör”
”Tänk om du misslyckas och måste söka ett nytt jobb sen. Pinsamt! Det är väl lika bra att inte försöka? Inte riskera så mycket?”
”Du har det ju bra här, sluta förstöra allt du byggt upp!”

Längtan visar vägen. Hon ser rädslorna för vad de är – just rädslor. Inte sanningen.
Lyser mjukt upp stigen som finns förbi skyltarna, förbi hindren.
Min stig, min väg.

Längtan viskar; det är dags nu.
Håller mig mjukt i handen, ett steg i taget.

Nytt pass fixat.
Resan bokad.
Visum ordnat.
Uppsägning inlämnad.
Distanskurser sökta.

Imorgon flyger vi.

Tillsammans går vi, längtan och jag,
fram på min väg. Bultande hjärta, levande levande levande!

Lever Mitt Liv.