18
Dec
Koh Phayam beach PPLand

Utsikt från vår strand på Koh Phayam, PP.Land Beach Resort


 

Insikten slår mig plötsligt.
Jag kunde ha åkt mycket tidigare. Jag kunde ha varit här för längesen.

Det handlade aldrig om pengarna, eller om tiden, eller om timingen.
Jag vågade inte. Ville inte riktigt, på riktigt.
Det har varit en dröm länge, javisst.
Bo på en strand.
Inte frysa, inte kämpa, inte laga mat, städa eller diska. Bara göra det jag verkligen vill göra.

Leva livet. Vara lycklig.

Det var en dröm, sådär som man drömmer om att bli popstjärna eller cirkusartist eller brandman som liten.
Som ett barn drömde jag, fantiserade, målade upp bilder och njöt av att tänka på dem.
Längre än så kom jag aldrig. Längre än så tog jag aldrig den där drömmen.
Jag gjorde inga planer.
Planer är farliga för mig, jag har en tendens att förverkliga dem.
Därför höll jag mig till drömmandet, höll mig på säker mark.

”Åh, det skulle jag också vilja göra!”
När jag berättat om vår 4-månadersresa till Thailand har nästan alla utropat att hen skulle vilja göra samma sak.
Om det inte vore för barnen/jobbet/hälsan/ekonomin, så skulle de också vilja åka till värmen över vintern.
Eller åtminstone ta semester.

Leva livet. Vara lycklig.

(Det handlar aldrig om pengarna, eller om tiden, eller om timingen.)

I slutet av sommaren slog det mig; ”Vi kanske kan åka i vinter?!”
Bara tanken på att det kanske skulle vara möjligt fyllde hela kroppen med lyckobubbelenergi, och mod att våga utforska drömmen vidare.
Drömmandet övergick till planerande.
Istället för att tänka ”åh, vilken dröm att få bo på en strand…” började jag fundera på ”hur kan vi göra det möjligt?”.
Jag började googla, ställde frågor i forum, pratade med vänner som gjort långresor, räknade och gjorde en enkel budget.
Det tog inte lång tid att inse att vi två skulle kunna klara oss på runt 10.000 kr i månaden om vi åkte till ett ”billigt” land, som till exempel Thailand. Då skulle vi kunna bo på den där stranden, i värmen, hela vintern (och längre om vi vill).
Tillsammans med lite sparade pengar räcker det att en av oss pluggar på distans och tar CSN-lån medan vi är borta.
Båda två vill plugga, båda har många CSN-veckor kvar att använda.

Drömmen var ingen ouppnåelig fantasi. Den fanns inom räckhåll hela tiden.

Säkert var det alla möten med outforskade drömmar i mitt jobb som idélots/entreprenörscoach som inspirerade mig att ens våga tänka att drömmen, min dröm, kanske var möjlig att förverkliga nu – inte sen.
Jag fascinerades så av de som kom till mig och sa ”jag vill så gärna starta ett bageri/en inredningsbutik/en skönhetssalong, jag har tänkt på det i många år, men inte tagit tag i det”.
De hade så tydliga drömmar, de hade fantiserat i åratal, de såg framför sig hur allt skulle se ut och hur lyckliga de skulle vara om de fick göra det där som de allra helst ville.
Men de hade inte googlat, inte tagit reda på hur man gör eller vad som krävs, inte räknat på hur de skulle kunna leva på sin dröm.

Jag tänkte först att jag var annorlunda, jag som startat flera företag, drivit många projekt, alltid förverkligat det jag velat göra.
Men så var det den där drömmen om något annat. Den som fanns längst inne i hjärtat, den som kom från mig.
Inte som en möjlighet utifrån, inte som ett förslag från någon annan, utan min egen dröm.
Det där som jag allra helst egentligen ville göra.

Där var jag lika rädd som alla andra är.

Det handlar aldrig om pengarna, eller om tiden, eller om timingen.
Det handlar om den nästan outhärdliga sårbarheten i att försöka uppfylla de allra innersta drömmarna, att våga ställa sig upp och säga
”det här är jag, och såhär vill jag leva mitt liv.”
eller
”Det här är mitt bidrag till den här världen, det här har jag skapat från mitt hjärta”.

Risken att få sitt hjärta trampat på, sina drömmar nedskjutna, den känns ofta så överväldigande.
Rädslan för att bli utesluten ur gruppen (som är lika med döden i våra behjärtansvärda urhjärnor) är förlamande.
Så vi stannar på säker mark.
(Oftast helt omedvetna om den där rädslan, maskerad som ”om det inte vore för jobbet/om jag hade mer pengar/mer tid…”)

Kanske uppfyller vi många andras drömmar istället. Kanske många av våra egna också.
Men ofta tror jag att vi bär på drömmar längst inne i hjärtat, som vi inte ens vågar utforska.
En längtan, som inte ger sig med tiden.

Kanske har de förvandlats till en favoritfantasi, en härlig tillflyktsort att drömma sig bort till när vardagen tar emot, precis som min dröm om att få bo på en strand i värmen.
(fyll i själv)

”Det vore verkligen helt fantastiskt om jag…”