18
Okt

Solen har knappt nått ovanför horisonten och jag står i gympasalen i en cirkel tillsammans med alla tjejer i klassen. Jag är 17 år och vår gamla, virriga, gymnastiklärare (jag tror ärligt talat att han förväxlade mig med någon annan när han gav mig VG i betyg) har tagit med killarna till styrketräningshallen. Vi tjejer har feministiskt självförsvar, vi skriker ”NEJ! NEJ! NEJ!” så högt vi kan och först har jag svårt att höja rösten, det känns ovant och obekvämt men efter en stund känner jag kraften brusa upp inom mig och jag tar i allt vad jag kan – jag . står . upp . för . mig . själv .

Det var i gymnasiet som jag först förstod styrkan i att samlas som kvinnor. I min klass fanns starka tjejer som introducerade mig till feminism och systerskap, bjöd in mig till 8 mars-festivaler och föreläsningar, och ordnade feministiskt självförsvar på en gymnastiklektion. Jag slukade boken Fittstim och såg hela världen med nya ögon.

Hela min tonårstid hade handlat så otroligt mycket om pojkar, livet kretsade kring den senaste kärleken (”föremålen växlar men kärleken består”, som mamma brukade säga), och i kompisgänget stod alltid killarna i centrum. Att befinna mig i sammanhang som bara var för tjejer, blev ett uppvaknande. Starka stunder av en alldeles särskild slags gemenskap.

Det händer något magiskt när vi kan fokusera helt på oss själva, och våra medsystrar, utan några män i rummet. Där finns en särskild trygghet, och en särskild jämlikhet, en uråldrig känsla av att höra till.

wowcamp-collage

Vi snabbspolar till 2013, då jag och mina vänner Sanne och Stina arrangerade en inspirationskurs i en stor vacker villa i Spanien. Helt i flow, utan större ansträngning, hade vi kommit på idén, namnet WOW!CAMP, temat ”Create Your Dreamlife” och slängt upp ett Facebook-event där intresseanmälningarna snabbt rullade in. Knappt innan vi visste ordet av hade vi sålt alla platserna och satt på ett flyg till Spanien. I taxin från flygplatsen spelades ”I love it” med Icona pop och vi sjöng med för full hals. Känslan var enorm. Jag är på rätt plats.

Vi fyllde huset med 20 kvinnor och kopiösa mängder kärlek, skratt, tårar, insikter och inspiration. Veckan var lika omvälvande för mig som arrangör som för de kvinnor som deltog. En av dagarna höll jag i en workshop där tjejerna fick ge varandra komplimanger och kärlek i smågrupper. När jag gick runt bland grupperna och fick höra allt fint de hade att säga om varandra – de som varit främlingar för bara några dagar sedan uppmärksammade nu varandra på deras styrkor, deras ljus – var det något som klickade till i hjärtat. Jag blev helt varm i bröstet, kände mig lätt och nästan berusad av storheten i stunden. Det är det här jag ska göra. Känslan höll i sig hela veckan, och nådde klimax när vi vinkat hejdå till alla tjejer och läste vad de skrivit i gästboken:

 ”Tack tack tack! För att ni har gett mig chansen att träffa alla dessa fantastiska människor. För att jag har fått uppleva en helt ny sorts gemenskap, med personer som jag aldrig hade träffat på annars. För att ni har spridit glädje och hopp. För att ni inspirerar bara genom att vara er själva, och öppnar upp världen för nya möjligheter. Tack!”

”Ni har tillsammans i kärlek skapat en plattform för kvinnor att vara autentiska i. Det har varit helt fantastiskt den här augustiveckan 2013. Vi tillsammans har skapat historia. Äkthet och ärlighet – människor i Sverige har sån törst, och längtan efter detta. Kärlek och tacksamhet!”

img_2932

Vi spolar framåt igen. Första december 2015 vaknar jag och Christoffer till soluppgången, i liten bungalow på en strand i Thailand. Vi åkte dit med sex veckors boende bokat, en hemresebiljett sex månader senare och inga planer förutom att verkligen njuta av livet – av nuet – och plugga psykologi på distans, för min del. Vi båda längtade så oerhört efter värme, hav och stränder, lugn och inre utveckling, att jag sa upp mig från ett bra jobb för att följa hjärtats längtan.

Innan vi åkte hade jag såklart googlat efter platser i Thailand som skulle kunna passa oss, och ett ställe som verkade härligt var The Sanctuary, en resort där det fanns nyttig mat, detox-center, yoga, meditation och mängder av kurser och workshops inom personlig utveckling och spiritualitet – allt från tantra till intuitivt skrivande. Jag sparade länken, och glömde snabbt bort den i alla reseförberedelser.

När vi spenderat några veckor på vår första ö, lilla mysiga Koh Phayam, fick Christoffer ett tips från en vän på Facebook; ”Åk till The Sanctuary på Koh Phangan! Jag var där förra året, det förändrade mitt liv!”. Jag klickade fram hemsidan, som jag nu mindes att jag sett förut, och kikade på aktuella kurser. Helst skulle jag velat gå allihop, men särskilt en grabbade tag i mig – ”Sacred Cacao Ceremony & 5 Elements Dance Teacher Training” med grundaren till konceptet, Daisy Kay från Australien. Jag klickade mig vidare till Daisys hemsida, och hittade några videos där hon presenterade sig och det hon gör. Jag gillade henne direkt, hon verkade jordnära, klok och dessutom rolig. Jag vill verkligen gå den här kursen!

Några år tidigare hade jag provat på fri dans för första gången och blev störtförälskad. Det är såhär jag vill dansa! Direkt kände jag att jag också skulle vilja hålla i den typen av dans, arrangera den typen av event. Jag frågade Lisa som höll i eventet vad hon gått för utbildning, och fick till svar att den tyvärr inte fanns längre. Jag lät saken bero, tänkte att det blir något för framtiden. När den här kursen i Thailand så dök upp framför mig tog jag det som ett tecken på att det var dags. Jag hade inte hört talas om ”5 Elements Dance” förut men det lät precis som den typen av fri dans jag förälskat mig i. Med pirr i hjärtat bokade jag min plats på kursen.

sanctuarydans img_4266

Två månader senare befinner jag mig på The Sanctuary, i en yogasal som förvandlats till ceremonilokal. Vi har druckit helig kakaobrygd och vi dansar genom de fem elementen och jag släpper taget, låter kroppen fullständigt gå loss och armarna gör jag-vet-inte-vad och jag hoppar, studsar, gungar och jag är i mitten av cirkeln och jag vet att jag måste vara där, rösten inuti ropar ”låt dem se dig!” och jag slutar tänka, låter alla se mig, hela mig, hela mitt oförställda jag och ett skratt bubblar upp ur mig, skakar min kropp. Eufori. Så fullständigt levande, närvarande, härvarande. Nu. Nu. Nu. Ingenting annat betyder något förutom musiken och golvet och mina fötter som rör sig av sig själva och kroppen böjer sig på sätt den aldrig gjort förut. Hjärtat bultar, pulserar av liv, en tanke far förbi ”är det såhär det känns att vara lycklig?”. Plötsligt rinner tårarna och jag har rysningar över hela kroppen, musiken är mjukare och jag är kvar i rummet men i min egen värld. Blundar, känner, lever. Tacksamheten sköljer över mig i vågor. Jag är här. Jag är levande. Jag är hemma.

Under några fantastiska februariveckor dansar vi många timmar per dag, håller ceremonier och blir ledda av Daisy genom olika frigörande övningar. När kursen är slut skriver jag på Instagram:

”Jag är helt blown away. Har känt mig hemma i min kropp på ett helt nytt sätt, levande, bubbligt lycklig, tacksam, grundad, trygg, älskad och SÅ redo för att skapa magi i världen! De här veckorna är lätt en av mina bästa upplevelser i livet. ✨
I torsdags höll jag och fem andra i gruppen vår alldeles egna kakaoceremoni och dans, och det var heelt fantastiskt att uppleva 20 pers, inklusive mig själv, gå all in i ceremonin och dansen som VI skapade och höra all fin feedback efteråt.”

bad-ii-1-1920x719

En dag under kursen kommer en idé till mig. Jag ser tydliga bilder framför mig; ett retreat med fri dans, meditation och personlig utveckling. Jag vill dela med mig av allt det jag själv utvecklats så mycket av. Varje dag när jag mediterar ser jag nya bitar framför mig, ett pussel som tillsammans bildar en hel vision. En av de första bilderna som dyker upp är det magiskt vackra Arvika Hamam. Peppad och inspirerad skickar jag ett meddelande till Elin Tienvieri som driver stället; ”Jag har fått en idé om att göra ett retreat ihop med dig – självkärlek, systerskap och bad på Hamam – vad säger du?”. Hon svarar snabbt ”Det låter fantastiskt!”

Jag hade träffat Elin ett halvår tidigare, när jag jobbade som entreprenörscoach i EU-projeket Ung idé Värmland – innan jag sa upp mig och drog till Asien. Jag såg hennes visitkort på en anslagstavla på Arvika bibliotek, och fick en stark känsla av att henne vill jag träffa. Jag skrev ett mail med någon ursäkt om att jag ville träffa unga egenföretagare i bygden, och att vi dessutom verkade ha liknande intressen, som personlig utveckling till exempel. Vi tog en lunch och jag imponerades direkt av Elins närvaro, härliga energi och det faktum att hon startat och drev företag med två små barn hemma. När jag senare arrangerade en inspirationskväll kring nyföretagande var Elin mitt förstaval som inspiratör, och våra vägar korsades igen.

När jag strax därefter hade bestämt mig för att säga upp min anställning kom jag att tänka på hur bra Elin skulle passa för jobbet. I samma veva bokade hon in ett coachingsamtal hos mig, och vi möttes på Arvika Hamam. Redan när jag klev innanför dörren slogs jag av den varma, mjuka energin i lokalen, och när Elin visade mig runt var ”WOW, det är SÅ fint!” det enda jag kunde få ur mig. Det unika hantverket och all kärlek som lagts ner på lokalen lyser verkligen i varje vrå. Jag fick känslan av ett kyrkorum, någonting heligt, magiskt. ”Så fort jag kommer in här känns det som att landa” sa Elin, och jag kunde inte annat än att hålla med. Harmoni härskar här.

När jag berättade för Elin att jag sagt upp mig för att resa utbrister hon ”jag är intresserad av jobbet!”. Precis som jag tänkt.. och det slutar med att hon tar över min tjänst. Jag kan inte annat än förundras över vad som (inte) hänt om jag inte hade fastnat för hennes visitkort där på bibilioteket..

I augusti, ett år efter att jag träffat Elin för första gången, intensifieras mina visioner om retreatet, idén lämnar mig inte i fred. Första gången jag berättat om idén var vi fortfarande på resande fot, och planerna rann ut i sanden. Vad väntar du på? Gör det nu! ropar hjärtat. Jag hör av mig till Elin igen, och hon är fortfarande lika på – ”Vi kör!”

retreat-yourself

Så nu kör vi! Retreat Yourself är här – 26-27 november möts vi för en magisk helg med fri dans, meditation, personlig utveckling – och en värmande badkväll på Arvika Hamam.

Bara kvinnor, såklart. För att det händer något alldeles särskilt magiskt när kvinnor samlas tillsammans.