18
Okt

Solen har knappt nått ovanför horisonten och jag står i gympasalen i en cirkel tillsammans med alla tjejer i klassen. Jag är 17 år och vår gamla, virriga, gymnastiklärare (jag tror ärligt talat att han förväxlade mig med någon annan när han gav mig VG i betyg) har tagit med killarna till styrketräningshallen. Vi tjejer har feministiskt självförsvar, vi skriker ”NEJ! NEJ! NEJ!” så högt vi kan och först har jag svårt att höja rösten, det känns ovant och obekvämt men efter en stund känner jag kraften brusa upp inom mig och jag tar i allt vad jag kan – jag . står . upp . för . mig . själv .

Det var i gymnasiet som jag först förstod styrkan i att samlas som kvinnor. I min klass fanns starka tjejer som introducerade mig till feminism och systerskap, bjöd in mig till 8 mars-festivaler och föreläsningar, och ordnade feministiskt självförsvar på en gymnastiklektion. Jag slukade boken Fittstim och såg hela världen med nya ögon.

Hela min tonårstid hade handlat så otroligt mycket om pojkar, livet kretsade kring den senaste kärleken (”föremålen växlar men kärleken består”, som mamma brukade säga), och i kompisgänget stod alltid killarna i centrum. Att befinna mig i sammanhang som bara var för tjejer, blev ett uppvaknande. Starka stunder av en alldeles särskild slags gemenskap.

Det händer något magiskt när vi kan fokusera helt på oss själva, och våra medsystrar, utan några män i rummet. Där finns en särskild trygghet, och en särskild jämlikhet, en uråldrig känsla av att höra till.

wowcamp-collage

Vi snabbspolar till 2013, då jag och mina vänner Sanne och Stina arrangerade en inspirationskurs i en stor vacker villa i Spanien. Helt i flow, utan större ansträngning, hade vi kommit på idén, namnet WOW!CAMP, temat ”Create Your Dreamlife” och slängt upp ett Facebook-event där intresseanmälningarna snabbt rullade in. Knappt innan vi visste ordet av hade vi sålt alla platserna och satt på ett flyg till Spanien. I taxin från flygplatsen spelades ”I love it” med Icona pop och vi sjöng med för full hals. Känslan var enorm. Jag är på rätt plats.

Vi fyllde huset med 20 kvinnor och kopiösa mängder kärlek, skratt, tårar, insikter och inspiration. Veckan var lika omvälvande för mig som arrangör som för de kvinnor som deltog. En av dagarna höll jag i en workshop där tjejerna fick ge varandra komplimanger och kärlek i smågrupper. När jag gick runt bland grupperna och fick höra allt fint de hade att säga om varandra – de som varit främlingar för bara några dagar sedan uppmärksammade nu varandra på deras styrkor, deras ljus – var det något som klickade till i hjärtat. Jag blev helt varm i bröstet, kände mig lätt och nästan berusad av storheten i stunden. Det är det här jag ska göra. Känslan höll i sig hela veckan, och nådde klimax när vi vinkat hejdå till alla tjejer och läste vad de skrivit i gästboken:

 ”Tack tack tack! För att ni har gett mig chansen att träffa alla dessa fantastiska människor. För att jag har fått uppleva en helt ny sorts gemenskap, med personer som jag aldrig hade träffat på annars. För att ni har spridit glädje och hopp. För att ni inspirerar bara genom att vara er själva, och öppnar upp världen för nya möjligheter. Tack!”

”Ni har tillsammans i kärlek skapat en plattform för kvinnor att vara autentiska i. Det har varit helt fantastiskt den här augustiveckan 2013. Vi tillsammans har skapat historia. Äkthet och ärlighet – människor i Sverige har sån törst, och längtan efter detta. Kärlek och tacksamhet!”

img_2932

Vi spolar framåt igen. Första december 2015 vaknar jag och Christoffer till soluppgången, i liten bungalow på en strand i Thailand. Vi åkte dit med sex veckors boende bokat, en hemresebiljett sex månader senare och inga planer förutom att verkligen njuta av livet – av nuet – och plugga psykologi på distans, för min del. Vi båda längtade så oerhört efter värme, hav och stränder, lugn och inre utveckling, att jag sa upp mig från ett bra jobb för att följa hjärtats längtan.

Innan vi åkte hade jag såklart googlat efter platser i Thailand som skulle kunna passa oss, och ett ställe som verkade härligt var The Sanctuary, en resort där det fanns nyttig mat, detox-center, yoga, meditation och mängder av kurser och workshops inom personlig utveckling och spiritualitet – allt från tantra till intuitivt skrivande. Jag sparade länken, och glömde snabbt bort den i alla reseförberedelser.

När vi spenderat några veckor på vår första ö, lilla mysiga Koh Phayam, fick Christoffer ett tips från en vän på Facebook; ”Åk till The Sanctuary på Koh Phangan! Jag var där förra året, det förändrade mitt liv!”. Jag klickade fram hemsidan, som jag nu mindes att jag sett förut, och kikade på aktuella kurser. Helst skulle jag velat gå allihop, men särskilt en grabbade tag i mig – ”Sacred Cacao Ceremony & 5 Elements Dance Teacher Training” med grundaren till konceptet, Daisy Kay från Australien. Jag klickade mig vidare till Daisys hemsida, och hittade några videos där hon presenterade sig och det hon gör. Jag gillade henne direkt, hon verkade jordnära, klok och dessutom rolig. Jag vill verkligen gå den här kursen!

Några år tidigare hade jag provat på fri dans för första gången och blev störtförälskad. Det är såhär jag vill dansa! Direkt kände jag att jag också skulle vilja hålla i den typen av dans, arrangera den typen av event. Jag frågade Lisa som höll i eventet vad hon gått för utbildning, och fick till svar att den tyvärr inte fanns längre. Jag lät saken bero, tänkte att det blir något för framtiden. När den här kursen i Thailand så dök upp framför mig tog jag det som ett tecken på att det var dags. Jag hade inte hört talas om ”5 Elements Dance” förut men det lät precis som den typen av fri dans jag förälskat mig i. Med pirr i hjärtat bokade jag min plats på kursen.

sanctuarydans img_4266

Två månader senare befinner jag mig på The Sanctuary, i en yogasal som förvandlats till ceremonilokal. Vi har druckit helig kakaobrygd och vi dansar genom de fem elementen och jag släpper taget, låter kroppen fullständigt gå loss och armarna gör jag-vet-inte-vad och jag hoppar, studsar, gungar och jag är i mitten av cirkeln och jag vet att jag måste vara där, rösten inuti ropar ”låt dem se dig!” och jag slutar tänka, låter alla se mig, hela mig, hela mitt oförställda jag och ett skratt bubblar upp ur mig, skakar min kropp. Eufori. Så fullständigt levande, närvarande, härvarande. Nu. Nu. Nu. Ingenting annat betyder något förutom musiken och golvet och mina fötter som rör sig av sig själva och kroppen böjer sig på sätt den aldrig gjort förut. Hjärtat bultar, pulserar av liv, en tanke far förbi ”är det såhär det känns att vara lycklig?”. Plötsligt rinner tårarna och jag har rysningar över hela kroppen, musiken är mjukare och jag är kvar i rummet men i min egen värld. Blundar, känner, lever. Tacksamheten sköljer över mig i vågor. Jag är här. Jag är levande. Jag är hemma.

Under några fantastiska februariveckor dansar vi många timmar per dag, håller ceremonier och blir ledda av Daisy genom olika frigörande övningar. När kursen är slut skriver jag på Instagram:

”Jag är helt blown away. Har känt mig hemma i min kropp på ett helt nytt sätt, levande, bubbligt lycklig, tacksam, grundad, trygg, älskad och SÅ redo för att skapa magi i världen! De här veckorna är lätt en av mina bästa upplevelser i livet. ✨
I torsdags höll jag och fem andra i gruppen vår alldeles egna kakaoceremoni och dans, och det var heelt fantastiskt att uppleva 20 pers, inklusive mig själv, gå all in i ceremonin och dansen som VI skapade och höra all fin feedback efteråt.”

bad-ii-1-1920x719

En dag under kursen kommer en idé till mig. Jag ser tydliga bilder framför mig; ett retreat med fri dans, meditation och personlig utveckling. Jag vill dela med mig av allt det jag själv utvecklats så mycket av. Varje dag när jag mediterar ser jag nya bitar framför mig, ett pussel som tillsammans bildar en hel vision. En av de första bilderna som dyker upp är det magiskt vackra Arvika Hamam. Peppad och inspirerad skickar jag ett meddelande till Elin Tienvieri som driver stället; ”Jag har fått en idé om att göra ett retreat ihop med dig – självkärlek, systerskap och bad på Hamam – vad säger du?”. Hon svarar snabbt ”Det låter fantastiskt!”

Jag hade träffat Elin ett halvår tidigare, när jag jobbade som entreprenörscoach i EU-projeket Ung idé Värmland – innan jag sa upp mig och drog till Asien. Jag såg hennes visitkort på en anslagstavla på Arvika bibliotek, och fick en stark känsla av att henne vill jag träffa. Jag skrev ett mail med någon ursäkt om att jag ville träffa unga egenföretagare i bygden, och att vi dessutom verkade ha liknande intressen, som personlig utveckling till exempel. Vi tog en lunch och jag imponerades direkt av Elins närvaro, härliga energi och det faktum att hon startat och drev företag med två små barn hemma. När jag senare arrangerade en inspirationskväll kring nyföretagande var Elin mitt förstaval som inspiratör, och våra vägar korsades igen.

När jag strax därefter hade bestämt mig för att säga upp min anställning kom jag att tänka på hur bra Elin skulle passa för jobbet. I samma veva bokade hon in ett coachingsamtal hos mig, och vi möttes på Arvika Hamam. Redan när jag klev innanför dörren slogs jag av den varma, mjuka energin i lokalen, och när Elin visade mig runt var ”WOW, det är SÅ fint!” det enda jag kunde få ur mig. Det unika hantverket och all kärlek som lagts ner på lokalen lyser verkligen i varje vrå. Jag fick känslan av ett kyrkorum, någonting heligt, magiskt. ”Så fort jag kommer in här känns det som att landa” sa Elin, och jag kunde inte annat än att hålla med. Harmoni härskar här.

När jag berättade för Elin att jag sagt upp mig för att resa utbrister hon ”jag är intresserad av jobbet!”. Precis som jag tänkt.. och det slutar med att hon tar över min tjänst. Jag kan inte annat än förundras över vad som (inte) hänt om jag inte hade fastnat för hennes visitkort där på bibilioteket..

I augusti, ett år efter att jag träffat Elin för första gången, intensifieras mina visioner om retreatet, idén lämnar mig inte i fred. Första gången jag berättat om idén var vi fortfarande på resande fot, och planerna rann ut i sanden. Vad väntar du på? Gör det nu! ropar hjärtat. Jag hör av mig till Elin igen, och hon är fortfarande lika på – ”Vi kör!”

retreat-yourself

Så nu kör vi! Retreat Yourself är här – 26-27 november möts vi för en magisk helg med fri dans, meditation, personlig utveckling – och en värmande badkväll på Arvika Hamam.

Bara kvinnor, såklart. För att det händer något alldeles särskilt magiskt när kvinnor samlas tillsammans.

18
Dec
Koh Phayam beach PPLand

Utsikt från vår strand på Koh Phayam, PP.Land Beach Resort


 

Insikten slår mig plötsligt.
Jag kunde ha åkt mycket tidigare. Jag kunde ha varit här för längesen.

Det handlade aldrig om pengarna, eller om tiden, eller om timingen.
Jag vågade inte. Ville inte riktigt, på riktigt.
Det har varit en dröm länge, javisst.
Bo på en strand.
Inte frysa, inte kämpa, inte laga mat, städa eller diska. Bara göra det jag verkligen vill göra.

Leva livet. Vara lycklig.

Det var en dröm, sådär som man drömmer om att bli popstjärna eller cirkusartist eller brandman som liten.
Som ett barn drömde jag, fantiserade, målade upp bilder och njöt av att tänka på dem.
Längre än så kom jag aldrig. Längre än så tog jag aldrig den där drömmen.
Jag gjorde inga planer.
Planer är farliga för mig, jag har en tendens att förverkliga dem.
Därför höll jag mig till drömmandet, höll mig på säker mark.

”Åh, det skulle jag också vilja göra!”
När jag berättat om vår 4-månadersresa till Thailand har nästan alla utropat att hen skulle vilja göra samma sak.
Om det inte vore för barnen/jobbet/hälsan/ekonomin, så skulle de också vilja åka till värmen över vintern.
Eller åtminstone ta semester.

Leva livet. Vara lycklig.

(Det handlar aldrig om pengarna, eller om tiden, eller om timingen.)

I slutet av sommaren slog det mig; ”Vi kanske kan åka i vinter?!”
Bara tanken på att det kanske skulle vara möjligt fyllde hela kroppen med lyckobubbelenergi, och mod att våga utforska drömmen vidare.
Drömmandet övergick till planerande.
Istället för att tänka ”åh, vilken dröm att få bo på en strand…” började jag fundera på ”hur kan vi göra det möjligt?”.
Jag började googla, ställde frågor i forum, pratade med vänner som gjort långresor, räknade och gjorde en enkel budget.
Det tog inte lång tid att inse att vi två skulle kunna klara oss på runt 10.000 kr i månaden om vi åkte till ett ”billigt” land, som till exempel Thailand. Då skulle vi kunna bo på den där stranden, i värmen, hela vintern (och längre om vi vill).
Tillsammans med lite sparade pengar räcker det att en av oss pluggar på distans och tar CSN-lån medan vi är borta.
Båda två vill plugga, båda har många CSN-veckor kvar att använda.

Drömmen var ingen ouppnåelig fantasi. Den fanns inom räckhåll hela tiden.

Säkert var det alla möten med outforskade drömmar i mitt jobb som idélots/entreprenörscoach som inspirerade mig att ens våga tänka att drömmen, min dröm, kanske var möjlig att förverkliga nu – inte sen.
Jag fascinerades så av de som kom till mig och sa ”jag vill så gärna starta ett bageri/en inredningsbutik/en skönhetssalong, jag har tänkt på det i många år, men inte tagit tag i det”.
De hade så tydliga drömmar, de hade fantiserat i åratal, de såg framför sig hur allt skulle se ut och hur lyckliga de skulle vara om de fick göra det där som de allra helst ville.
Men de hade inte googlat, inte tagit reda på hur man gör eller vad som krävs, inte räknat på hur de skulle kunna leva på sin dröm.

Jag tänkte först att jag var annorlunda, jag som startat flera företag, drivit många projekt, alltid förverkligat det jag velat göra.
Men så var det den där drömmen om något annat. Den som fanns längst inne i hjärtat, den som kom från mig.
Inte som en möjlighet utifrån, inte som ett förslag från någon annan, utan min egen dröm.
Det där som jag allra helst egentligen ville göra.

Där var jag lika rädd som alla andra är.

Det handlar aldrig om pengarna, eller om tiden, eller om timingen.
Det handlar om den nästan outhärdliga sårbarheten i att försöka uppfylla de allra innersta drömmarna, att våga ställa sig upp och säga
”det här är jag, och såhär vill jag leva mitt liv.”
eller
”Det här är mitt bidrag till den här världen, det här har jag skapat från mitt hjärta”.

Risken att få sitt hjärta trampat på, sina drömmar nedskjutna, den känns ofta så överväldigande.
Rädslan för att bli utesluten ur gruppen (som är lika med döden i våra behjärtansvärda urhjärnor) är förlamande.
Så vi stannar på säker mark.
(Oftast helt omedvetna om den där rädslan, maskerad som ”om det inte vore för jobbet/om jag hade mer pengar/mer tid…”)

Kanske uppfyller vi många andras drömmar istället. Kanske många av våra egna också.
Men ofta tror jag att vi bär på drömmar längst inne i hjärtat, som vi inte ens vågar utforska.
En längtan, som inte ger sig med tiden.

Kanske har de förvandlats till en favoritfantasi, en härlig tillflyktsort att drömma sig bort till när vardagen tar emot, precis som min dröm om att få bo på en strand i värmen.
(fyll i själv)

”Det vore verkligen helt fantastiskt om jag…”

29
Nov

dreamcatcher

Det bor en längtan i mitt bröst.
Hon har bott i hjärtat länge nu. Började som ett frö. Har växt sig stor. För stor för lilla hjärtat, bankar och slåss därinne. Ropar.
Vill ut i världen.

Hon viskar till mig när jag lyssnar.
I tystnaden. I mellanrummen.
Ropar när jag vägrar höra.
Hon visar sig som idéer, som bilderna innan jag somnar, som ett pirr i mellangärdet, som ett bultande hjärta.

Längtan ropar att hon vill bo på en strand. Hon vill höra vågorna och vara lycklig under solen.
Hon vill skapa allt det som finns i hjärtat, ge det liv och form och tid och rum.
Hon vill leva mjukt, utan ständig jäkt och strävan.

Längtan i mitt hjärta längtar efter ett annat liv.
Inte för att det jag har nu är dåligt. Det är bara inte mitt liv. Det är bara inte för mig.

Längtan viskar; det är dags nu.
Och jag lyssnar.

Ser rädslorna fara förbi som varningsskyltar längs en väg fylld av faror.
De vill ställa sig i vägen, hindra mig, mota mig tillbaka.
”Tänk om du ångrar dig”
”Vem är du att bara göra som du vill? Tänk om alla bara sa upp sig och drog till Thailand, det skulle ju inte gå!”
”Oansvarigt!”
”Tänk om du längtar hem”
”Tänk om dina idéer är dåliga och ingen vill ha det du gör”
”Tänk om du misslyckas och måste söka ett nytt jobb sen. Pinsamt! Det är väl lika bra att inte försöka? Inte riskera så mycket?”
”Du har det ju bra här, sluta förstöra allt du byggt upp!”

Längtan visar vägen. Hon ser rädslorna för vad de är – just rädslor. Inte sanningen.
Lyser mjukt upp stigen som finns förbi skyltarna, förbi hindren.
Min stig, min väg.

Längtan viskar; det är dags nu.
Håller mig mjukt i handen, ett steg i taget.

Nytt pass fixat.
Resan bokad.
Visum ordnat.
Uppsägning inlämnad.
Distanskurser sökta.

Imorgon flyger vi.

Tillsammans går vi, längtan och jag,
fram på min väg. Bultande hjärta, levande levande levande!

Lever Mitt Liv.

19
Mar

Så överlever du ditt första standupgig, Anna-style:

1. Anmäl dig till en standup-kurs utan att tänka efter

2. Ha fetångest och tokgrina två timmar innan giget

3. Gör det ändå

I söndags gjorde jag mitt allra första (och eventuellt sista) standupgig.

Att ställa sig på scen och försöka få människor att skratta är något de allra flesta hävdar att de aldrig skulle våga sig på. Knappast jag heller – trodde jag.

Sedan ett halvår tillbaka lever jag ihop med en standupfrälst man, som gått från total nybörjare till att ha genomfört drygt 100 gig och startat fyra återkommande standupklubbar på ett år. Jag är sååå imponerad och stolt över honom, och som om inte det vore nog har han och hans komikerkollega Marcus nu även börjat arrangera kurser i standup (standupskolan.se) och i helgen fick jag förmånen att gå deras premiärkurs!

När Christoffer för några månader sedan berättade att han tänkt börja hålla kurser utropade jag glatt ”hurraaaa!” (som jag visserligen gör i stort sett oavsett vad han berättar) och la även till ”den kursen vill jag gå!”. Där och då tänkte jag mest på att det vore toppen att kunna få människor att skratta när jag föreläser, och kanske även att kunna skriva roligare texter. Det där med att det även skulle ingå i kursen att faktiskt göra ett standupgig la jag inte så stor vikt vid, jag tänkte att jag vill ju utmana mig själv och göra saker jag egentligen inte vågar, så det blir ju bara kul!

Sagt och gjort, jag anmälde mig som deltagare. Tre veckor innan kurshelgen började jag noja rejält och fundera på vad fan jag gett mig in på. Jag, på en standupscen?! Fick fetångest bara av tanken, så jag försökte helt enkelt att inte tänka på det. Alls. Förnekelse is my best friend and so on.

Så plötsligt blev det kurshelg, och oj så kul det var! Ja, förutom tanken på att vara rolig på scen då. Att leka improvisationslekar, brainstorma, lära sig hur man skriver skämt, skriva skämt, ge och få feedback på det man skrivit och skratta skratta skratta, det var hur skoj som helst. Men ju längre helgen led mot söndag kväll, då vi skulle utexamineras genom att prova våra skämt på en riktig publik på en riktig pub, desto mer ångest fick jag.

Två timmar innan showtime storgrät jag i Christoffers famn. Hela bröstet var fyllt av cement och en massiv rädsla. En rädsla för att vara dålig.

Jag hade ju inte hunnit förbereda mig ordentligt. Hade inte hunnit tänka tio-tjugo-hundra varv på mina skämt, inte hunnit finslipa, inte hunnit öva.

”Varför ska jag ens göra det om jag ändå inte kommer att vara bra?!” gråt-arg-nästan-skrek jag till Christoffer.

För vad är jag värd om jag är dålig? Vem är jag om jag inte är duktig?

MVG-barnet som kunde läsa när hon var fyra. Entreprenören, doern, den ambitiösa tjejen som korrläser varje text minst fem gånger för ett stavfel skulle innebära att jag gjort fel.

Och vem skulle älska mig om jag gör fel?

Tårarna fortsatte rinna, Christoffer fortsatte hålla om mig, fortsatte säga att det är okej, allt är okej, jag älskar dig, jag älskar dig.

Och långsamt, långsamt rann ångesten ut med gråten.

Jag snöt mig, vi packade ihop och begav oss till klubben och plötsligt fanns lättheten där igen – jag gör ju det här för att det är en utmaning, för att det är fantastiskt kul att utvecklas och för att visa för mig själv att det faktiskt är okej att vara nybörjare. Okej att vara ”dålig”.

Och sen gick det jättebra.

Det händer något magiskt med mig när jag kliver upp på en scen och har något jag verkligen vill säga, något jag vill ge. Jag, den superblyga tjejen från Säffle, mår väldigt bra just där, med allas uppmärksamhet riktad mot mig. Som sagt, om jag har något att säga.

Och att få ett helt rum att skratta, det kändes som att stå i en varm flod av glädje och gemenskap. Det var väldigt, väldigt roligt, och stoltheten jag kände när jag klev ner från scenen var värd allt nervositet, all ångest och alla tårar. Tusen gånger om.

Stoltheten sitter kvar och känslan av glädje likaså, men nu gnager osäkerheten i mig över att lägga upp klippet till allmän beskådan. Tänk om någon ifrågasätter mig (och mina snabbt ihopskrivna skämt), tänk om någon tycker att jag är dålig.

Ambitionsnivån så oerhört hög, alltid, hela tiden.

Måste. Vara. Perfekt.

Så just därför lägger jag upp klippet här.

För att jag inte tänker låta mina rädslor bestämma över vem jag är och vad jag kan göra.

10
Mar

Pausa

I morse vaknade jag och kände mig helt sjukt trött. Helt tom på energi och ingen lust till någonting. Trots nio timmars sömn och en heldag med coaching (som just nu är det roligaste jag vet) framför mig ville jag bara dra täcket över huvudet och aldrig mer kliva upp.

Igår somnade jag med ett tryck över bröstet.
”Det känns som ångest, men jag tror inte jag har ångest?! Eller?” sa jag till Christoffer under kvällen när trycket kom krypande.
Sen insåg jag att jag har jobbat/tränat/haft möten i princip tolv timmar per dag de senaste tre veckorna, även på helgerna. Minnet av hur jag bara några dagar tidigare känt att ”nu orkar jag inte mer”, och sen jobbat lika hårt dagen därpå. Och dagen därpå.
Kanske inte så konstigt att kroppen säger ifrån.

Jag tror att vi har all visdom vi behöver, och mer därtill, inom oss. Och när vi inte lyssnar på viskningarna börjar kroppen att ropa. Skrika STOPP det här går bara inte!

Som en stor hand mot bröstet. Som håller, trycker, emot.
Framåt är det stopp unga dam, dags att ta ett kliv tillbaka.

Jag trotsade viljan att för evigt ligga kvar under mitt fluffiga älskade duntäcke och klev upp ändå.
Öppnar mailen, en klient ber om att få boka om på grund av att hennes dator lagt av och vi skulle höras via Skype.
Öppnar Facebook, en annan klient ber att få boka om på grund av att hon behövt boka läkartid lite akut och den enda tiden som fanns var just den tid då vi skulle ha coaching.

Dagens fem klienter har plötsligt blivit tre.

Jag andas ut. Tänker att the universe has got my back. (Tack tack tack)
Och att det helt klart är dags att dra ner på tempot.
Jag klarar att jobba tolv timmar per dag, men jag orkar inte i längden. Varken kropp eller själ pallar trycket. (Ler lite åt ironin i att kroppen skapar tryck över bröstet när det är just det stora trycket som är problemet)

Ägnar dagens pauser åt att ta just pauser. Lyssnar på guidade mindfulnessövningar i appen Pausa (ladda hem den nu. Gör det bara.) och andas andas andas.

Påminns om livets och människors skörhet av mina vackra, kloka klienter. Är kär i dem allihop.

Skriver upp att minst en dags total ledighet  i veckan är heligt (minst en helt obokad dag. Där det inte står NÅGONTING i kalendern!). Annars orkar inte den här kroppen fortsätta förändra världen. Och det vore ju faktiskt jävligt synd.

01
Okt

Efter sommarens succé i Spanien drar vi nu vidare österut, mot Thailands förtrollande natur och härligt värmande sol.

Släpp taget om det gamla och starta det nya året precis som DU vill vara. Skåla in det nya året med varma människor i ett varmt land och njutav det bästa sällskapet – DIG SJÄLV!

WOW!CAMP är ett inspirationsläger för unga kvinnor som längtar efter att leva sitt drömliv, låta sin potential växa fritt och få vänner för livet samtidigt som den thailändska solen ger kroppen en gyllene solbränna!

Vill du bli inspirerad till att leva ditt drömliv?
Vill du upptäcka dina passioner och visioner?
Vill du låta din potential växa fritt och utvecklas tillsammans med andra liksinnade?
Vill du fira nyår i värmen?

DÅ SKA DU FÖLJA MED PÅ WOW!CAMP NYÅRSRESA

Kombinera utvecklande workshops, övningar och föreläsningar med sol, bad och paraplydrinkar! Träffa vänner för livet och bli kär i dig själv, allt i härliga soliga Thailand.

Läs mer och boka DIN plats på vår sprillans nya hemsida www.wowcamp.se!

14
Apr

Att göra saker med hjärtat, regel #1: Är det rätt så är det lätt.

I måndags hjälpte jag Sanne Aronsson att filma på hennes workshop på Röda sten. Där träffade jag Stina Nordback för första gången, och föll handlöst för detta sprudlande underverk av glittrig energi! 
I onsdags berättade Stina för oss att hon har bekanta som hyr ut ett stort vackert hus med egen pool och jacuzzi i Spanien. ”Vi borde hyra det och ha kurs där!” 
Sagt och gjort. Välkommen till WOW!CAMP för unga kvinnor SPAIN 19-26 augusti!

02
Dec

Igår släppte vi det här fantastiska trycket på imwithfriends.se!

Vi släppte även en spännande kampanjwebb – en hyllning till dig som gör det du älskar. Kika in på gordetdualskar.se  och gör oss sällskap. Vi är redan över hundra personer. Känns riktigt, riktigt fint.

 

 

 

21
Nov

Idag lanserade vi nya produkter på I’m With Friends – två magiskt vackra tavlor med typiskt bra budskap. Det är verkligen fantastiskt att få skapa produkter jag själv blir sådär härligt förälskad i. Men det allra mest fantastiska är att vi faktiskt gör skillnad genom att skapa dem. Jag har skrivit ett inlägg om just det i vår nya I’m With Friends-blogg. Det tycker jag att du ska läsa. Och sen tycker jag att du ska stanna upp en stund, blunda och ta några djupa andetag. Det är nämligen jäkligt skönt. Och viktigt.

 

01
Nov


I natt släppte vi både en ny webb och en ny t-shirt på imwithfriends.se, vilket känns riktigt fint!

Jag älskar verkligen den här tröjan, både designen och budskapet! Den är skapad av äventyraren och föreläsaren Annelie Pompe tillsammans med illustratören Tove Larris, som vill påminna oss om att stanna upp, lyssna inåt och andas på riktigt. Läs hela storyn och köp t-shirten här.