18
Dec
Koh Phayam beach PPLand

Utsikt från vår strand på Koh Phayam, PP.Land Beach Resort


 

Insikten slår mig plötsligt.
Jag kunde ha åkt mycket tidigare. Jag kunde ha varit här för längesen.

Det handlade aldrig om pengarna, eller om tiden, eller om timingen.
Jag vågade inte. Ville inte riktigt, på riktigt.
Det har varit en dröm länge, javisst.
Bo på en strand.
Inte frysa, inte kämpa, inte laga mat, städa eller diska. Bara göra det jag verkligen vill göra.

Leva livet. Vara lycklig.

Det var en dröm, sådär som man drömmer om att bli popstjärna eller cirkusartist eller brandman som liten.
Som ett barn drömde jag, fantiserade, målade upp bilder och njöt av att tänka på dem.
Längre än så kom jag aldrig. Längre än så tog jag aldrig den där drömmen.
Jag gjorde inga planer.
Planer är farliga för mig, jag har en tendens att förverkliga dem.
Därför höll jag mig till drömmandet, höll mig på säker mark.

”Åh, det skulle jag också vilja göra!”
När jag berättat om vår 4-månadersresa till Thailand har nästan alla utropat att hen skulle vilja göra samma sak.
Om det inte vore för barnen/jobbet/hälsan/ekonomin, så skulle de också vilja åka till värmen över vintern.
Eller åtminstone ta semester.

Leva livet. Vara lycklig.

(Det handlar aldrig om pengarna, eller om tiden, eller om timingen.)

I slutet av sommaren slog det mig; ”Vi kanske kan åka i vinter?!”
Bara tanken på att det kanske skulle vara möjligt fyllde hela kroppen med lyckobubbelenergi, och mod att våga utforska drömmen vidare.
Drömmandet övergick till planerande.
Istället för att tänka ”åh, vilken dröm att få bo på en strand…” började jag fundera på ”hur kan vi göra det möjligt?”.
Jag började googla, ställde frågor i forum, pratade med vänner som gjort långresor, räknade och gjorde en enkel budget.
Det tog inte lång tid att inse att vi två skulle kunna klara oss på runt 10.000 kr i månaden om vi åkte till ett ”billigt” land, som till exempel Thailand. Då skulle vi kunna bo på den där stranden, i värmen, hela vintern (och längre om vi vill).
Tillsammans med lite sparade pengar räcker det att en av oss pluggar på distans och tar CSN-lån medan vi är borta.
Båda två vill plugga, båda har många CSN-veckor kvar att använda.

Drömmen var ingen ouppnåelig fantasi. Den fanns inom räckhåll hela tiden.

Säkert var det alla möten med outforskade drömmar i mitt jobb som idélots/entreprenörscoach som inspirerade mig att ens våga tänka att drömmen, min dröm, kanske var möjlig att förverkliga nu – inte sen.
Jag fascinerades så av de som kom till mig och sa ”jag vill så gärna starta ett bageri/en inredningsbutik/en skönhetssalong, jag har tänkt på det i många år, men inte tagit tag i det”.
De hade så tydliga drömmar, de hade fantiserat i åratal, de såg framför sig hur allt skulle se ut och hur lyckliga de skulle vara om de fick göra det där som de allra helst ville.
Men de hade inte googlat, inte tagit reda på hur man gör eller vad som krävs, inte räknat på hur de skulle kunna leva på sin dröm.

Jag tänkte först att jag var annorlunda, jag som startat flera företag, drivit många projekt, alltid förverkligat det jag velat göra.
Men så var det den där drömmen om något annat. Den som fanns längst inne i hjärtat, den som kom från mig.
Inte som en möjlighet utifrån, inte som ett förslag från någon annan, utan min egen dröm.
Det där som jag allra helst egentligen ville göra.

Där var jag lika rädd som alla andra är.

Det handlar aldrig om pengarna, eller om tiden, eller om timingen.
Det handlar om den nästan outhärdliga sårbarheten i att försöka uppfylla de allra innersta drömmarna, att våga ställa sig upp och säga
”det här är jag, och såhär vill jag leva mitt liv.”
eller
”Det här är mitt bidrag till den här världen, det här har jag skapat från mitt hjärta”.

Risken att få sitt hjärta trampat på, sina drömmar nedskjutna, den känns ofta så överväldigande.
Rädslan för att bli utesluten ur gruppen (som är lika med döden i våra behjärtansvärda urhjärnor) är förlamande.
Så vi stannar på säker mark.
(Oftast helt omedvetna om den där rädslan, maskerad som ”om det inte vore för jobbet/om jag hade mer pengar/mer tid…”)

Kanske uppfyller vi många andras drömmar istället. Kanske många av våra egna också.
Men ofta tror jag att vi bär på drömmar längst inne i hjärtat, som vi inte ens vågar utforska.
En längtan, som inte ger sig med tiden.

Kanske har de förvandlats till en favoritfantasi, en härlig tillflyktsort att drömma sig bort till när vardagen tar emot, precis som min dröm om att få bo på en strand i värmen.
(fyll i själv)

”Det vore verkligen helt fantastiskt om jag…”

02
Dec

Igår släppte vi det här fantastiska trycket på imwithfriends.se!

Vi släppte även en spännande kampanjwebb – en hyllning till dig som gör det du älskar. Kika in på gordetdualskar.se  och gör oss sällskap. Vi är redan över hundra personer. Känns riktigt, riktigt fint.

 

 

 

01
Nov


I natt släppte vi både en ny webb och en ny t-shirt på imwithfriends.se, vilket känns riktigt fint!

Jag älskar verkligen den här tröjan, både designen och budskapet! Den är skapad av äventyraren och föreläsaren Annelie Pompe tillsammans med illustratören Tove Larris, som vill påminna oss om att stanna upp, lyssna inåt och andas på riktigt. Läs hela storyn och köp t-shirten här.

02
Jun

Nu har jag bott i Göteborg i 335 dagar. Under dessa elva månader har jag:

  • Flyttat till ett fint litet hus i Hisings Kärra, ihop med min kompis Simon.
  • Börjat MKV-programmet på GU.
  • Blivit kär i Göteborg.
  • Gått på säkert 100 evenemang, mässor och föreläsningar.
  • Blivit coachad till nya höjder av Sanne Aronsson.
  • Fått ett gäng nya, helt fantastiska vänner.
  • Blivit omslagsflicka och annons-ansikte för GU.
  • Spenderat en del timmar panikpluggandes på olika bibliotek.
  • Klarat alla mina tentor och inlämningsuppgifter.
  • Träffat mängder av intressanta och spännande människor.
  • Fått massor av ny kunskap, nya insikter och nya infallsvinklar.
  • Spanat in Musikhjälpen live och gett dem massa pengar.
  • Spelat in 25 avsnitt av Anna & Viktors Podcast.
  • Jobbat en hel del med en företagsidé tillsammans med Viktor (som lanseras under sommaren!).
  • Blivit medlem i nätverket/organisationen KALI, och hjälpt till att bygga upp det.
  • Gått på #Tweetupgbg ett par gånger och träffat många fina twittermänniskor.
  • Flyttat till en fin liten studentlägenhet i Kviberg, ensam.
  • Spenderat ganska många timmar med min laptop på stadens caféer.
  • Varit singel längre än någonsin.
  • Börjat en kurs i improvisationsteater.
  • Anmält mig till en kurs i kubansk salsa.
  • Köpt ett årskort på Fysiken, men inte tränat riktigt så flitigt som jag hade tänkt.
  • Nästan slutat äta kött (och hittat stadens bästa vego-restaurang: En Deli Haga).
  • Bestämt mig för att satsa på företaget och läsa distanskurser istället för MKV-programmet.

Jag har många gånger under året känt mig osäker, ensam och rädd. Men nyfikenheten, spontaniteten och positiviteten har vägt över och fått mig att våga, att testa, att kasta mig ut.

Just nu är jag väldigt glad, lycklig och stolt. Att flytta till Göteborg och börja plugga är det bästa val jag någonsin gjort.
Att våga fika med främlingar, att våga gå på event utan någon att hålla i handen och framför allt att våga lära känna mig själv ordentligt  är det bästa jag gjort. 

Nu ser jag fram emot en lång härlig sommar i den här fantastiska staden;
svettiga dansfyllda sommarnätter, Way Out West, lata dagar på solvarma klippor, Kulturkalaset, ljumma kvällar på uteserveringar, MTV World Stage och parkhäng med vännerna.

Tack som fan för det här året, mig själv och alla människor omkring mig.


Inlägget publicerades i original på Studentbloggen.

28
Nov

Idag har jag ätit gudomligt god choklad, druckit bubbel och fått energigivande tips av finaste Sanne.

Nu sitter jag här och lyssnar på Ray LaMontagne – be here now och längtar efter saker som en lägenhet i centrum,
någon att somna med och en långresa till Indien.

Och vet ni vad det bästa är?
Allt jag önskar kan jag få.

 

 

28
Okt

Jag längtar efter ett kontor där jag kan hänga upp de här boksidorna som stora tavlor.

De underbara boksidorna är ett uppslag i Sälj det med ord, som jag efter att ha längtat i flera månader äntligen fått i min ägo. Ena författaren, Mattias Åkerberg (please copy me-snubben), är en riktig hejare på att sälja både sig själv och sin bok fick jag erfara när jag mailade och undrade om min förhandsbeställda bok skulle komma i brevlådan snart. Då fick jag detta svar:

”Hej Anna.
Någonting verkar ha blivit fel på webbhotellet. Vi undersöker just nu vad, och hur de kommer att lösa det.
Kanske kan vi hitta en alternativ lösning. Kan du möta upp mig i stan imorgon torsdag innan 14.00, eller finns du hemma/på stan under fredag förmiddag.

Ursäkta strulet, men felet ligger som du säkert förstår utanför min kontroll. Vill bara att du ska få boken så snart som möjligt.”

Således mötte jag Mattias på centralstationen igår för att köpa min bok, och han var om möjligt ännu trevligare än jag hade föreställt mig. Trots att han kunde varit både stressad och irriterad över biljettkrångel så var han lugn och glad, tog sig tid att småsnacka lite och tog i hand och tackade när vi skiljdes åt.

Jag älskar alla sådana människor jag möter, som ger av sig själva på ett uppriktigt sätt, för de vet att de kommer få tusenfalt tillbaka. Därför tar jag alla tillfällen i akt att lyssna på och/eller träffa inspirerande människor. Jag går på föreläsningar och inspirationsträffar, blir coachad av världens bästa Sanne, fikar med coola personer, läser häftiga böcker.

Jag suger in, inspireras och imponeras, och är det någon som berör mig lite extra så försöker jag alltid säga tack.

Så enkelt kan det vara.

Varje dag tar jag ett steg på vägen av utveckling, och jag gillert, bigtime.

 

PS. I Studentbloggen har jag berättat om en annan man som kan det här med att sälja sig själv.

17
Okt

I fredags blev jag faster, igen! Tredje gången gillt – min bror är bra på mycket, bland annat är han en riktigt hejare på att föra släkten Lindh vidare! Det är toppen, eftersom jag då inte behöver känna någon större press på att förära mina föräldrar med barnbarn, det sköter brorsan så bra redan.

Jag älskar verkligen att ha syskonbarn, att få se de små liven växa upp, från det där ytsepytsiga äta-sova-äta-sova till stora människor med stora tankar som ”vet du att en kille kan gifta sig med en kille?!” (yttrat helt apropå ingenting av största brorsonen Adam, då sex år).

Förmodligen kommer det säga svischsvosch så är lilla Lova sex år, och då ska jag lära henne allt jag kan.

01
Okt

Säffle.
Staden jag alltid kommer att kalla hemma.

Säffle med Volvobilarna, Sibyllakiosken och de sju pizzeriorna,
med Kanalparkendiscon, fråga chans-minnen och första kyssen. 

Säffle som står kvar precis som förut,
när resten av världen gungar.

Säffle med människorna som betyder allra mest.

Hemma.

16
Sep

 

Idag kom solen till Göteborg. 
Jag njuter med min macbebis i solväggen.
Lyssnar på barnen som gungar på andra sidan vägen, de sjunger och skrattar.
Livet är fint.

 

 

 

23
Aug

 

Idag har jag packat upp alla mina böcker. Det känns fint.

Medan jag plockade upp böckerna och ställde dem i hyllan la jag undan dem som jag ännu inte läst, och gärna vill läsa inom en snar framtid. Det blev en ganska brokig hög. Med ganska många böcker. Snart ska jag läsa dem. Snart.