18
Okt

Solen har knappt nått ovanför horisonten och jag står i gympasalen i en cirkel tillsammans med alla tjejer i klassen. Jag är 17 år och vår gamla, virriga, gymnastiklärare (jag tror ärligt talat att han förväxlade mig med någon annan när han gav mig VG i betyg) har tagit med killarna till styrketräningshallen. Vi tjejer har feministiskt självförsvar, vi skriker ”NEJ! NEJ! NEJ!” så högt vi kan och först har jag svårt att höja rösten, det känns ovant och obekvämt men efter en stund känner jag kraften brusa upp inom mig och jag tar i allt vad jag kan – jag . står . upp . för . mig . själv .

Det var i gymnasiet som jag först förstod styrkan i att samlas som kvinnor. I min klass fanns starka tjejer som introducerade mig till feminism och systerskap, bjöd in mig till 8 mars-festivaler och föreläsningar, och ordnade feministiskt självförsvar på en gymnastiklektion. Jag slukade boken Fittstim och såg hela världen med nya ögon.

Hela min tonårstid hade handlat så otroligt mycket om pojkar, livet kretsade kring den senaste kärleken (”föremålen växlar men kärleken består”, som mamma brukade säga), och i kompisgänget stod alltid killarna i centrum. Att befinna mig i sammanhang som bara var för tjejer, blev ett uppvaknande. Starka stunder av en alldeles särskild slags gemenskap.

Det händer något magiskt när vi kan fokusera helt på oss själva, och våra medsystrar, utan några män i rummet. Där finns en särskild trygghet, och en särskild jämlikhet, en uråldrig känsla av att höra till.

wowcamp-collage

Vi snabbspolar till 2013, då jag och mina vänner Sanne och Stina arrangerade en inspirationskurs i en stor vacker villa i Spanien. Helt i flow, utan större ansträngning, hade vi kommit på idén, namnet WOW!CAMP, temat ”Create Your Dreamlife” och slängt upp ett Facebook-event där intresseanmälningarna snabbt rullade in. Knappt innan vi visste ordet av hade vi sålt alla platserna och satt på ett flyg till Spanien. I taxin från flygplatsen spelades ”I love it” med Icona pop och vi sjöng med för full hals. Känslan var enorm. Jag är på rätt plats.

Vi fyllde huset med 20 kvinnor och kopiösa mängder kärlek, skratt, tårar, insikter och inspiration. Veckan var lika omvälvande för mig som arrangör som för de kvinnor som deltog. En av dagarna höll jag i en workshop där tjejerna fick ge varandra komplimanger och kärlek i smågrupper. När jag gick runt bland grupperna och fick höra allt fint de hade att säga om varandra – de som varit främlingar för bara några dagar sedan uppmärksammade nu varandra på deras styrkor, deras ljus – var det något som klickade till i hjärtat. Jag blev helt varm i bröstet, kände mig lätt och nästan berusad av storheten i stunden. Det är det här jag ska göra. Känslan höll i sig hela veckan, och nådde klimax när vi vinkat hejdå till alla tjejer och läste vad de skrivit i gästboken:

 ”Tack tack tack! För att ni har gett mig chansen att träffa alla dessa fantastiska människor. För att jag har fått uppleva en helt ny sorts gemenskap, med personer som jag aldrig hade träffat på annars. För att ni har spridit glädje och hopp. För att ni inspirerar bara genom att vara er själva, och öppnar upp världen för nya möjligheter. Tack!”

”Ni har tillsammans i kärlek skapat en plattform för kvinnor att vara autentiska i. Det har varit helt fantastiskt den här augustiveckan 2013. Vi tillsammans har skapat historia. Äkthet och ärlighet – människor i Sverige har sån törst, och längtan efter detta. Kärlek och tacksamhet!”

img_2932

Vi spolar framåt igen. Första december 2015 vaknar jag och Christoffer till soluppgången, i liten bungalow på en strand i Thailand. Vi åkte dit med sex veckors boende bokat, en hemresebiljett sex månader senare och inga planer förutom att verkligen njuta av livet – av nuet – och plugga psykologi på distans, för min del. Vi båda längtade så oerhört efter värme, hav och stränder, lugn och inre utveckling, att jag sa upp mig från ett bra jobb för att följa hjärtats längtan.

Innan vi åkte hade jag såklart googlat efter platser i Thailand som skulle kunna passa oss, och ett ställe som verkade härligt var The Sanctuary, en resort där det fanns nyttig mat, detox-center, yoga, meditation och mängder av kurser och workshops inom personlig utveckling och spiritualitet – allt från tantra till intuitivt skrivande. Jag sparade länken, och glömde snabbt bort den i alla reseförberedelser.

När vi spenderat några veckor på vår första ö, lilla mysiga Koh Phayam, fick Christoffer ett tips från en vän på Facebook; ”Åk till The Sanctuary på Koh Phangan! Jag var där förra året, det förändrade mitt liv!”. Jag klickade fram hemsidan, som jag nu mindes att jag sett förut, och kikade på aktuella kurser. Helst skulle jag velat gå allihop, men särskilt en grabbade tag i mig – ”Sacred Cacao Ceremony & 5 Elements Dance Teacher Training” med grundaren till konceptet, Daisy Kay från Australien. Jag klickade mig vidare till Daisys hemsida, och hittade några videos där hon presenterade sig och det hon gör. Jag gillade henne direkt, hon verkade jordnära, klok och dessutom rolig. Jag vill verkligen gå den här kursen!

Några år tidigare hade jag provat på fri dans för första gången och blev störtförälskad. Det är såhär jag vill dansa! Direkt kände jag att jag också skulle vilja hålla i den typen av dans, arrangera den typen av event. Jag frågade Lisa som höll i eventet vad hon gått för utbildning, och fick till svar att den tyvärr inte fanns längre. Jag lät saken bero, tänkte att det blir något för framtiden. När den här kursen i Thailand så dök upp framför mig tog jag det som ett tecken på att det var dags. Jag hade inte hört talas om ”5 Elements Dance” förut men det lät precis som den typen av fri dans jag förälskat mig i. Med pirr i hjärtat bokade jag min plats på kursen.

sanctuarydans img_4266

Två månader senare befinner jag mig på The Sanctuary, i en yogasal som förvandlats till ceremonilokal. Vi har druckit helig kakaobrygd och vi dansar genom de fem elementen och jag släpper taget, låter kroppen fullständigt gå loss och armarna gör jag-vet-inte-vad och jag hoppar, studsar, gungar och jag är i mitten av cirkeln och jag vet att jag måste vara där, rösten inuti ropar ”låt dem se dig!” och jag slutar tänka, låter alla se mig, hela mig, hela mitt oförställda jag och ett skratt bubblar upp ur mig, skakar min kropp. Eufori. Så fullständigt levande, närvarande, härvarande. Nu. Nu. Nu. Ingenting annat betyder något förutom musiken och golvet och mina fötter som rör sig av sig själva och kroppen böjer sig på sätt den aldrig gjort förut. Hjärtat bultar, pulserar av liv, en tanke far förbi ”är det såhär det känns att vara lycklig?”. Plötsligt rinner tårarna och jag har rysningar över hela kroppen, musiken är mjukare och jag är kvar i rummet men i min egen värld. Blundar, känner, lever. Tacksamheten sköljer över mig i vågor. Jag är här. Jag är levande. Jag är hemma.

Under några fantastiska februariveckor dansar vi många timmar per dag, håller ceremonier och blir ledda av Daisy genom olika frigörande övningar. När kursen är slut skriver jag på Instagram:

”Jag är helt blown away. Har känt mig hemma i min kropp på ett helt nytt sätt, levande, bubbligt lycklig, tacksam, grundad, trygg, älskad och SÅ redo för att skapa magi i världen! De här veckorna är lätt en av mina bästa upplevelser i livet. ✨
I torsdags höll jag och fem andra i gruppen vår alldeles egna kakaoceremoni och dans, och det var heelt fantastiskt att uppleva 20 pers, inklusive mig själv, gå all in i ceremonin och dansen som VI skapade och höra all fin feedback efteråt.”

bad-ii-1-1920x719

En dag under kursen kommer en idé till mig. Jag ser tydliga bilder framför mig; ett retreat med fri dans, meditation och personlig utveckling. Jag vill dela med mig av allt det jag själv utvecklats så mycket av. Varje dag när jag mediterar ser jag nya bitar framför mig, ett pussel som tillsammans bildar en hel vision. En av de första bilderna som dyker upp är det magiskt vackra Arvika Hamam. Peppad och inspirerad skickar jag ett meddelande till Elin Tienvieri som driver stället; ”Jag har fått en idé om att göra ett retreat ihop med dig – självkärlek, systerskap och bad på Hamam – vad säger du?”. Hon svarar snabbt ”Det låter fantastiskt!”

Jag hade träffat Elin ett halvår tidigare, när jag jobbade som entreprenörscoach i EU-projeket Ung idé Värmland – innan jag sa upp mig och drog till Asien. Jag såg hennes visitkort på en anslagstavla på Arvika bibliotek, och fick en stark känsla av att henne vill jag träffa. Jag skrev ett mail med någon ursäkt om att jag ville träffa unga egenföretagare i bygden, och att vi dessutom verkade ha liknande intressen, som personlig utveckling till exempel. Vi tog en lunch och jag imponerades direkt av Elins närvaro, härliga energi och det faktum att hon startat och drev företag med två små barn hemma. När jag senare arrangerade en inspirationskväll kring nyföretagande var Elin mitt förstaval som inspiratör, och våra vägar korsades igen.

När jag strax därefter hade bestämt mig för att säga upp min anställning kom jag att tänka på hur bra Elin skulle passa för jobbet. I samma veva bokade hon in ett coachingsamtal hos mig, och vi möttes på Arvika Hamam. Redan när jag klev innanför dörren slogs jag av den varma, mjuka energin i lokalen, och när Elin visade mig runt var ”WOW, det är SÅ fint!” det enda jag kunde få ur mig. Det unika hantverket och all kärlek som lagts ner på lokalen lyser verkligen i varje vrå. Jag fick känslan av ett kyrkorum, någonting heligt, magiskt. ”Så fort jag kommer in här känns det som att landa” sa Elin, och jag kunde inte annat än att hålla med. Harmoni härskar här.

När jag berättade för Elin att jag sagt upp mig för att resa utbrister hon ”jag är intresserad av jobbet!”. Precis som jag tänkt.. och det slutar med att hon tar över min tjänst. Jag kan inte annat än förundras över vad som (inte) hänt om jag inte hade fastnat för hennes visitkort där på bibilioteket..

I augusti, ett år efter att jag träffat Elin för första gången, intensifieras mina visioner om retreatet, idén lämnar mig inte i fred. Första gången jag berättat om idén var vi fortfarande på resande fot, och planerna rann ut i sanden. Vad väntar du på? Gör det nu! ropar hjärtat. Jag hör av mig till Elin igen, och hon är fortfarande lika på – ”Vi kör!”

retreat-yourself

Så nu kör vi! Retreat Yourself är här – 26-27 november möts vi för en magisk helg med fri dans, meditation, personlig utveckling – och en värmande badkväll på Arvika Hamam.

Bara kvinnor, såklart. För att det händer något alldeles särskilt magiskt när kvinnor samlas tillsammans.

29
Nov

dreamcatcher

Det bor en längtan i mitt bröst.
Hon har bott i hjärtat länge nu. Började som ett frö. Har växt sig stor. För stor för lilla hjärtat, bankar och slåss därinne. Ropar.
Vill ut i världen.

Hon viskar till mig när jag lyssnar.
I tystnaden. I mellanrummen.
Ropar när jag vägrar höra.
Hon visar sig som idéer, som bilderna innan jag somnar, som ett pirr i mellangärdet, som ett bultande hjärta.

Längtan ropar att hon vill bo på en strand. Hon vill höra vågorna och vara lycklig under solen.
Hon vill skapa allt det som finns i hjärtat, ge det liv och form och tid och rum.
Hon vill leva mjukt, utan ständig jäkt och strävan.

Längtan i mitt hjärta längtar efter ett annat liv.
Inte för att det jag har nu är dåligt. Det är bara inte mitt liv. Det är bara inte för mig.

Längtan viskar; det är dags nu.
Och jag lyssnar.

Ser rädslorna fara förbi som varningsskyltar längs en väg fylld av faror.
De vill ställa sig i vägen, hindra mig, mota mig tillbaka.
”Tänk om du ångrar dig”
”Vem är du att bara göra som du vill? Tänk om alla bara sa upp sig och drog till Thailand, det skulle ju inte gå!”
”Oansvarigt!”
”Tänk om du längtar hem”
”Tänk om dina idéer är dåliga och ingen vill ha det du gör”
”Tänk om du misslyckas och måste söka ett nytt jobb sen. Pinsamt! Det är väl lika bra att inte försöka? Inte riskera så mycket?”
”Du har det ju bra här, sluta förstöra allt du byggt upp!”

Längtan visar vägen. Hon ser rädslorna för vad de är – just rädslor. Inte sanningen.
Lyser mjukt upp stigen som finns förbi skyltarna, förbi hindren.
Min stig, min väg.

Längtan viskar; det är dags nu.
Håller mig mjukt i handen, ett steg i taget.

Nytt pass fixat.
Resan bokad.
Visum ordnat.
Uppsägning inlämnad.
Distanskurser sökta.

Imorgon flyger vi.

Tillsammans går vi, längtan och jag,
fram på min väg. Bultande hjärta, levande levande levande!

Lever Mitt Liv.

07
Nov

Idag tömde jag min gamla galaxy på alla bilder. Drygt ett och ett halvt år susade förbi på några sekunder.

2 oktober klockan 20.44.54 tog jag den här bilden. Det är ett citat från romanen med samma namn som rubriken här ovanför. Det är en av de mest kärnfulla och vackraste böcker jag läst. På 120 sidor komprimeras allt vad kärlek är ned till några få meningar per sida. Och mer än så behöver inte sägas.

28
Okt

Jag längtar efter ett kontor där jag kan hänga upp de här boksidorna som stora tavlor.

De underbara boksidorna är ett uppslag i Sälj det med ord, som jag efter att ha längtat i flera månader äntligen fått i min ägo. Ena författaren, Mattias Åkerberg (please copy me-snubben), är en riktig hejare på att sälja både sig själv och sin bok fick jag erfara när jag mailade och undrade om min förhandsbeställda bok skulle komma i brevlådan snart. Då fick jag detta svar:

”Hej Anna.
Någonting verkar ha blivit fel på webbhotellet. Vi undersöker just nu vad, och hur de kommer att lösa det.
Kanske kan vi hitta en alternativ lösning. Kan du möta upp mig i stan imorgon torsdag innan 14.00, eller finns du hemma/på stan under fredag förmiddag.

Ursäkta strulet, men felet ligger som du säkert förstår utanför min kontroll. Vill bara att du ska få boken så snart som möjligt.”

Således mötte jag Mattias på centralstationen igår för att köpa min bok, och han var om möjligt ännu trevligare än jag hade föreställt mig. Trots att han kunde varit både stressad och irriterad över biljettkrångel så var han lugn och glad, tog sig tid att småsnacka lite och tog i hand och tackade när vi skiljdes åt.

Jag älskar alla sådana människor jag möter, som ger av sig själva på ett uppriktigt sätt, för de vet att de kommer få tusenfalt tillbaka. Därför tar jag alla tillfällen i akt att lyssna på och/eller träffa inspirerande människor. Jag går på föreläsningar och inspirationsträffar, blir coachad av världens bästa Sanne, fikar med coola personer, läser häftiga böcker.

Jag suger in, inspireras och imponeras, och är det någon som berör mig lite extra så försöker jag alltid säga tack.

Så enkelt kan det vara.

Varje dag tar jag ett steg på vägen av utveckling, och jag gillert, bigtime.

 

PS. I Studentbloggen har jag berättat om en annan man som kan det här med att sälja sig själv.

19
Okt

Varför hoppa fallskärm när starta projekt ger lika mycket adrenalin?! #dendärsnyggagrejen

15
Sep

Ut på nätet
Nätet är inte alls svårt att använda. Vi vill teckna konturerna av det i medvetandet nu när de flesta skolor och universitet har tillgång till det och det har blivit en nyttig källa till information.

För att komma in på nätet krävs en telefonanknytning, en dator, ett modem för att förena dessa två, ett abonnemang för tillträde och e-postadress samt program (billiga, som Netscape) för att komma in och söka. Allt man behöver göra är att få sitt nya program att fungera genom modemet och ringa upp nätet. Sedan kan man leta efter ”platser”, ”sajter” att ta sig till. …

Man kan skicka och ta emot e-post. Man kan också helt enkelt utforska hela världen, bokstavligt talat – det berömda ”surfandet”. …

Det är lätt att bli exalterad över ny teknik. Men det är helt enkelt ett faktum att detta är ett område där den som studerar kommunikation måste ha kompetens – som med att använda telefonen. Imorgon har blivit idag. ”

(”Kommunikation är mer än ord” Dimbleby & Burton, 1998)

07
Sep

Min absoluta vill-ha bok den här hösten är definitivt Sälj det med ord, skriven av Mattias Åkerberg (a.k.a reklam-bloggaren Please copy me).

Mattias kan ju det här med reklam, men för att vända lite på allting lanseras nu boken genom tävlingen ”Sveriges sämsta annons”, som är öppen för alla reklambyråer och reklamskolor i Sverige.

Tävlingen går helt enkelt ut på att göra en så dålig annons som det bara är möjligt för boken Sälj det med ord. Omslagsbilden här ovan måste ingå och måtten är givna, annars är det helt fritt att vara så icke-kreativ det bara går. Jag blev helt till mig när jag fick syn på facebooksidan för tävlingen, för är det något som kan beröra och uppröra mig så är det riktigt dålig reklam.

 

Tidigare i dag såg den här annonsen på facebook, och jag var tvungen att printscreena för att den var så urbota fånig.
”Kan du Klara Nivå 1″ – ja förmodligen, jag är varken fyra år eller intelligenshandikappad. Och någon har tydligen inte lärt sig hur man ska använda stora och små bokstäver.

”Bästa nya spelet för Kvinnor på Facebook” – Blir sjukt misstänksam, spel för kvinnor? Och på bilden är ett konstigt hus med rosa tak…är det något slags barbiespel? Men då borde väl inte annonsen visas för folk i vuxen ålder?

”Klicka för att Spela NU!” – Det här med stora bokstäver alltså, det är uppenbarligen svårt. Svårt är det tydligen också att skriva vad det är för slags spel, vad det heter och vad det handlar om. 
Nä, typiskt dålig annons om du frågar mig.

PS. Nu finns ett gäng nya inlägg av mig på Studentbloggen, ta en kik där med vetja!

04
Jun

Jag såg nyss att idag hölls manifestationen Slutwalk i Stockholm, som jag mer än gärna hade velat delta i! 
Jag blir väldigt sällan arg, men när det kommer till kvinnors (icke-)rätt att bestämma över sin egen kropp, då blir jag riktigt förbannad. Än idag lever vi i ett samhälle där drygt 50 kvinnor per dag blir våldtagna. Här i ”jämställda” Sverige. Och än idag ges skuld till offret. ”Du borde inte gått den där vägen”. ”Du borde sagt nej, du borde skrikit högre”. ”Du borde inte se så slampig ut”.

Så. Jävla. FEL.

Arrangörerna förklarar syftet med Slutwalk såhär:
”Vi vill flytta fokus från offret till förövaren. Vi vill få igång en diskussion. Diskussionen ska inte handla om hur man undviker sexuella övergrepp utan om hur vi kan ändra våra värderingar och förhållningssätt så att färre personer blir förövare.

Det handlar inte bara om att demonstrera för att påpeka allas rätt till sitt eget livsutrymme utan även för rätten att slippa fördömande frågor från vårdpersonal, blickar från kollegor eller omtänksamma men stigmatiserande påståenden från familj och vänner.”

Länktips
Krönika ”Jag kallade det aldrig för våldtäkt”
Radio, Tendens i P1 tema ”Mellan njutning och övergrepp”

 

23
Maj

Jag gör just nu mitt bästa för att bli twitterfierad på allvar. Det verkar liksom så kul, att få vara en i gänget på Twitter (även om vi än så länge enligt  en undersökning gjord av företaget Intellecta är ”bara” 36 000 aktiva användare i Sverige). I media snackas det ständigt om Twitter och jag har vänner som förespråkat mikrobloggandet både länge och väl. Jag har stått emot grupptrycket i flera år, men så blev det även dags för mig att bli en av de små fåglarna.

Just som jag hade bestämt mig för att ge twitter en ärlig chans besökte jag Säffles bokhandel Röda rummet, som för övrigt måste vara en av Sveriges charmigaste bokhandlar (med Sveriges förmodligen snyggaste bokhandlare bakom disken), och hittade boken ”sveriges roligaste på 140 tecken”.

Orange och alldeles oemotståndlig pep den till mig att här finner du all twitterinspiration du någonsin kommer behöva! Den hade såklart rätt. Mårten Andersson har samlat Sveriges roligaste och fyndigaste twittrare och gjort en bok av deras bästa tweets. Det är smart, det är rätt och det är fantastiskt bra!

Jag läste  hela boken under samma eftermiddag och var sedan redo att ta mig an uppgiften att på 140 tecken roa, och kanske oroa, min tappra skara followers. Jag måste säga att jag #gillert!

PS. Du hittar mig som @anna_lindh, jag har sedan 6 maj gjort 35 tweets, fått 15 followers och hittat 55 intressanta människor och företag att följa!