19
Mar

Så överlever du ditt första standupgig, Anna-style:

1. Anmäl dig till en standup-kurs utan att tänka efter

2. Ha fetångest och tokgrina två timmar innan giget

3. Gör det ändå

I söndags gjorde jag mitt allra första (och eventuellt sista) standupgig.

Att ställa sig på scen och försöka få människor att skratta är något de allra flesta hävdar att de aldrig skulle våga sig på. Knappast jag heller – trodde jag.

Sedan ett halvår tillbaka lever jag ihop med en standupfrälst man, som gått från total nybörjare till att ha genomfört drygt 100 gig och startat fyra återkommande standupklubbar på ett år. Jag är sååå imponerad och stolt över honom, och som om inte det vore nog har han och hans komikerkollega Marcus nu även börjat arrangera kurser i standup (standupskolan.se) och i helgen fick jag förmånen att gå deras premiärkurs!

När Christoffer för några månader sedan berättade att han tänkt börja hålla kurser utropade jag glatt ”hurraaaa!” (som jag visserligen gör i stort sett oavsett vad han berättar) och la även till ”den kursen vill jag gå!”. Där och då tänkte jag mest på att det vore toppen att kunna få människor att skratta när jag föreläser, och kanske även att kunna skriva roligare texter. Det där med att det även skulle ingå i kursen att faktiskt göra ett standupgig la jag inte så stor vikt vid, jag tänkte att jag vill ju utmana mig själv och göra saker jag egentligen inte vågar, så det blir ju bara kul!

Sagt och gjort, jag anmälde mig som deltagare. Tre veckor innan kurshelgen började jag noja rejält och fundera på vad fan jag gett mig in på. Jag, på en standupscen?! Fick fetångest bara av tanken, så jag försökte helt enkelt att inte tänka på det. Alls. Förnekelse is my best friend and so on.

Så plötsligt blev det kurshelg, och oj så kul det var! Ja, förutom tanken på att vara rolig på scen då. Att leka improvisationslekar, brainstorma, lära sig hur man skriver skämt, skriva skämt, ge och få feedback på det man skrivit och skratta skratta skratta, det var hur skoj som helst. Men ju längre helgen led mot söndag kväll, då vi skulle utexamineras genom att prova våra skämt på en riktig publik på en riktig pub, desto mer ångest fick jag.

Två timmar innan showtime storgrät jag i Christoffers famn. Hela bröstet var fyllt av cement och en massiv rädsla. En rädsla för att vara dålig.

Jag hade ju inte hunnit förbereda mig ordentligt. Hade inte hunnit tänka tio-tjugo-hundra varv på mina skämt, inte hunnit finslipa, inte hunnit öva.

”Varför ska jag ens göra det om jag ändå inte kommer att vara bra?!” gråt-arg-nästan-skrek jag till Christoffer.

För vad är jag värd om jag är dålig? Vem är jag om jag inte är duktig?

MVG-barnet som kunde läsa när hon var fyra. Entreprenören, doern, den ambitiösa tjejen som korrläser varje text minst fem gånger för ett stavfel skulle innebära att jag gjort fel.

Och vem skulle älska mig om jag gör fel?

Tårarna fortsatte rinna, Christoffer fortsatte hålla om mig, fortsatte säga att det är okej, allt är okej, jag älskar dig, jag älskar dig.

Och långsamt, långsamt rann ångesten ut med gråten.

Jag snöt mig, vi packade ihop och begav oss till klubben och plötsligt fanns lättheten där igen – jag gör ju det här för att det är en utmaning, för att det är fantastiskt kul att utvecklas och för att visa för mig själv att det faktiskt är okej att vara nybörjare. Okej att vara ”dålig”.

Och sen gick det jättebra.

Det händer något magiskt med mig när jag kliver upp på en scen och har något jag verkligen vill säga, något jag vill ge. Jag, den superblyga tjejen från Säffle, mår väldigt bra just där, med allas uppmärksamhet riktad mot mig. Som sagt, om jag har något att säga.

Och att få ett helt rum att skratta, det kändes som att stå i en varm flod av glädje och gemenskap. Det var väldigt, väldigt roligt, och stoltheten jag kände när jag klev ner från scenen var värd allt nervositet, all ångest och alla tårar. Tusen gånger om.

Stoltheten sitter kvar och känslan av glädje likaså, men nu gnager osäkerheten i mig över att lägga upp klippet till allmän beskådan. Tänk om någon ifrågasätter mig (och mina snabbt ihopskrivna skämt), tänk om någon tycker att jag är dålig.

Ambitionsnivån så oerhört hög, alltid, hela tiden.

Måste. Vara. Perfekt.

Så just därför lägger jag upp klippet här.

För att jag inte tänker låta mina rädslor bestämma över vem jag är och vad jag kan göra.

10
Mar

Pausa

I morse vaknade jag och kände mig helt sjukt trött. Helt tom på energi och ingen lust till någonting. Trots nio timmars sömn och en heldag med coaching (som just nu är det roligaste jag vet) framför mig ville jag bara dra täcket över huvudet och aldrig mer kliva upp.

Igår somnade jag med ett tryck över bröstet.
”Det känns som ångest, men jag tror inte jag har ångest?! Eller?” sa jag till Christoffer under kvällen när trycket kom krypande.
Sen insåg jag att jag har jobbat/tränat/haft möten i princip tolv timmar per dag de senaste tre veckorna, även på helgerna. Minnet av hur jag bara några dagar tidigare känt att ”nu orkar jag inte mer”, och sen jobbat lika hårt dagen därpå. Och dagen därpå.
Kanske inte så konstigt att kroppen säger ifrån.

Jag tror att vi har all visdom vi behöver, och mer därtill, inom oss. Och när vi inte lyssnar på viskningarna börjar kroppen att ropa. Skrika STOPP det här går bara inte!

Som en stor hand mot bröstet. Som håller, trycker, emot.
Framåt är det stopp unga dam, dags att ta ett kliv tillbaka.

Jag trotsade viljan att för evigt ligga kvar under mitt fluffiga älskade duntäcke och klev upp ändå.
Öppnar mailen, en klient ber om att få boka om på grund av att hennes dator lagt av och vi skulle höras via Skype.
Öppnar Facebook, en annan klient ber att få boka om på grund av att hon behövt boka läkartid lite akut och den enda tiden som fanns var just den tid då vi skulle ha coaching.

Dagens fem klienter har plötsligt blivit tre.

Jag andas ut. Tänker att the universe has got my back. (Tack tack tack)
Och att det helt klart är dags att dra ner på tempot.
Jag klarar att jobba tolv timmar per dag, men jag orkar inte i längden. Varken kropp eller själ pallar trycket. (Ler lite åt ironin i att kroppen skapar tryck över bröstet när det är just det stora trycket som är problemet)

Ägnar dagens pauser åt att ta just pauser. Lyssnar på guidade mindfulnessövningar i appen Pausa (ladda hem den nu. Gör det bara.) och andas andas andas.

Påminns om livets och människors skörhet av mina vackra, kloka klienter. Är kär i dem allihop.

Skriver upp att minst en dags total ledighet  i veckan är heligt (minst en helt obokad dag. Där det inte står NÅGONTING i kalendern!). Annars orkar inte den här kroppen fortsätta förändra världen. Och det vore ju faktiskt jävligt synd.

01
Okt

Efter sommarens succé i Spanien drar vi nu vidare österut, mot Thailands förtrollande natur och härligt värmande sol.

Släpp taget om det gamla och starta det nya året precis som DU vill vara. Skåla in det nya året med varma människor i ett varmt land och njutav det bästa sällskapet – DIG SJÄLV!

WOW!CAMP är ett inspirationsläger för unga kvinnor som längtar efter att leva sitt drömliv, låta sin potential växa fritt och få vänner för livet samtidigt som den thailändska solen ger kroppen en gyllene solbränna!

Vill du bli inspirerad till att leva ditt drömliv?
Vill du upptäcka dina passioner och visioner?
Vill du låta din potential växa fritt och utvecklas tillsammans med andra liksinnade?
Vill du fira nyår i värmen?

DÅ SKA DU FÖLJA MED PÅ WOW!CAMP NYÅRSRESA

Kombinera utvecklande workshops, övningar och föreläsningar med sol, bad och paraplydrinkar! Träffa vänner för livet och bli kär i dig själv, allt i härliga soliga Thailand.

Läs mer och boka DIN plats på vår sprillans nya hemsida www.wowcamp.se!

14
Apr

Att göra saker med hjärtat, regel #1: Är det rätt så är det lätt.

I måndags hjälpte jag Sanne Aronsson att filma på hennes workshop på Röda sten. Där träffade jag Stina Nordback för första gången, och föll handlöst för detta sprudlande underverk av glittrig energi! 
I onsdags berättade Stina för oss att hon har bekanta som hyr ut ett stort vackert hus med egen pool och jacuzzi i Spanien. ”Vi borde hyra det och ha kurs där!” 
Sagt och gjort. Välkommen till WOW!CAMP för unga kvinnor SPAIN 19-26 augusti!

21
Nov

Idag lanserade vi nya produkter på I’m With Friends – två magiskt vackra tavlor med typiskt bra budskap. Det är verkligen fantastiskt att få skapa produkter jag själv blir sådär härligt förälskad i. Men det allra mest fantastiska är att vi faktiskt gör skillnad genom att skapa dem. Jag har skrivit ett inlägg om just det i vår nya I’m With Friends-blogg. Det tycker jag att du ska läsa. Och sen tycker jag att du ska stanna upp en stund, blunda och ta några djupa andetag. Det är nämligen jäkligt skönt. Och viktigt.

 

01
Nov


I natt släppte vi både en ny webb och en ny t-shirt på imwithfriends.se, vilket känns riktigt fint!

Jag älskar verkligen den här tröjan, både designen och budskapet! Den är skapad av äventyraren och föreläsaren Annelie Pompe tillsammans med illustratören Tove Larris, som vill påminna oss om att stanna upp, lyssna inåt och andas på riktigt. Läs hela storyn och köp t-shirten här.

08
Aug

 

Jag kan numera skriva hållbar företagare på visitkortet. imwithfriends.se har lanserats och jag, jag är så fantastiskt lycklig över att få ägna dagarna åt det jag älskar mest av allt; att göra bra saker tillsammans med bra människor. 

För att fira lanseringen lånade jag och Viktor, min partner in crime, en stor lägenhet i Guldheden och bjöd in till galej. Det är helt klart en av de bästa kvällarna i mitt liv. Bubblet, oliverna och hummusen (från fantastiska En Deli Haga) flödade, främlingar bad varandra att fylla i sina mina vänner-böcker, jag höll ett litet tal och dansen urartade till moshpit. En kväll där mitt leende aldrig dog och där jag älskade världen och mina vänner ännu lite mer än vanligt.

Kika gärna in och klicka gilla på vår Facebook-sida, där det även finns fler fina bilder från den magiska kvällen!

 

28
Jun

Det senaste året har jag och min fina vän Viktor Bijlenga jobbat med ett mycket spännande projekt. 
Nu pirrar det ordentligt i magen, för äntligen visar vi världen en liten liten teaser: imwithfriends.se

Kika in, lämna din epost och bli en av de första som får veta mer.

 

 

12
Jun

Sanne kallade mig nyss ”den absolut bästa First Followern”.
Den ligger högt på topp 10 bästa komplimanger jag någonsin fått. 

02
Jun

Nu har jag bott i Göteborg i 335 dagar. Under dessa elva månader har jag:

  • Flyttat till ett fint litet hus i Hisings Kärra, ihop med min kompis Simon.
  • Börjat MKV-programmet på GU.
  • Blivit kär i Göteborg.
  • Gått på säkert 100 evenemang, mässor och föreläsningar.
  • Blivit coachad till nya höjder av Sanne Aronsson.
  • Fått ett gäng nya, helt fantastiska vänner.
  • Blivit omslagsflicka och annons-ansikte för GU.
  • Spenderat en del timmar panikpluggandes på olika bibliotek.
  • Klarat alla mina tentor och inlämningsuppgifter.
  • Träffat mängder av intressanta och spännande människor.
  • Fått massor av ny kunskap, nya insikter och nya infallsvinklar.
  • Spanat in Musikhjälpen live och gett dem massa pengar.
  • Spelat in 25 avsnitt av Anna & Viktors Podcast.
  • Jobbat en hel del med en företagsidé tillsammans med Viktor (som lanseras under sommaren!).
  • Blivit medlem i nätverket/organisationen KALI, och hjälpt till att bygga upp det.
  • Gått på #Tweetupgbg ett par gånger och träffat många fina twittermänniskor.
  • Flyttat till en fin liten studentlägenhet i Kviberg, ensam.
  • Spenderat ganska många timmar med min laptop på stadens caféer.
  • Varit singel längre än någonsin.
  • Börjat en kurs i improvisationsteater.
  • Anmält mig till en kurs i kubansk salsa.
  • Köpt ett årskort på Fysiken, men inte tränat riktigt så flitigt som jag hade tänkt.
  • Nästan slutat äta kött (och hittat stadens bästa vego-restaurang: En Deli Haga).
  • Bestämt mig för att satsa på företaget och läsa distanskurser istället för MKV-programmet.

Jag har många gånger under året känt mig osäker, ensam och rädd. Men nyfikenheten, spontaniteten och positiviteten har vägt över och fått mig att våga, att testa, att kasta mig ut.

Just nu är jag väldigt glad, lycklig och stolt. Att flytta till Göteborg och börja plugga är det bästa val jag någonsin gjort.
Att våga fika med främlingar, att våga gå på event utan någon att hålla i handen och framför allt att våga lära känna mig själv ordentligt  är det bästa jag gjort. 

Nu ser jag fram emot en lång härlig sommar i den här fantastiska staden;
svettiga dansfyllda sommarnätter, Way Out West, lata dagar på solvarma klippor, Kulturkalaset, ljumma kvällar på uteserveringar, MTV World Stage och parkhäng med vännerna.

Tack som fan för det här året, mig själv och alla människor omkring mig.


Inlägget publicerades i original på Studentbloggen.